Beer is cheaper than therapy är en bar i Foort Hood, Texas, som fått namnge dokumentären om Amerikanska "krigshjältar" efter deras militärtjänstgöring. Foort Hood är ett samhälle där 40 000 soldater lever och tränas inför, mellan och efter deras uppdrag i främst mellanöstern.
Dokumentären skildrar de psykiska problemen många fördetta soldater ställs inför. Självmordsstatistiken är skyhög, många lider av posttraumatiska stressyndrom och klarar inte vardagen.
Dokumentären ställer många frågor och väcker en hel del tankar. Men det som jag funderat mest över är inställning till deras deltagande. Även om de är djupt deprimerande, går på starka mediciner och i vissa fall till och med dämpar ångesten med tunga droger ångrar ingen av dessa att de en gång åkte. Att få offra sitt liv för deras älskade Amerika är för stort. Och det har jag otroligt svårt att förstå. De måste bli hjärntvättade.
Här är en av de absolut bästa låtarna jag vet. Den berättar om precis samma sak som dokumentären och om vikten att uttrycka sina känslor för någon.
Dokumentären kan du se gratis här.
Den gamla klyschan lyder ”ord är makt”. Men ni som känner mig vet att jag menar på att klyckor, de kommer utav en anledning.
I veckan såg jag filmen om Olof Palme. En av de mest uppskattade Statsministrar Sverige någonsin haft. Det slog mig vilken retoriker Palme var. Han hade ett amerikansk, tydligt, harmoniskt och otroligt fångande sätt att tala på. Något man sällan ser i den svenska politiken idag.
Palme lyckades till exempel med bragden att reta upp det amerikanska styret efter hans kritik mot deras invasion av Vietnam. Jag har tyvärr svårt att tro att George Bush besvärades av Göran Perssons liknande kritik när de gick in i mellanöstern.
Nyligen hölls den första, av tre, debatter mellan Barack Obama och presidentkandidaten och miljardären Mitt Romney. Obama fick mycket kritik efter debatten för att ha verkat tröttsam. Hans argument om hur han vill styra landet var alltså inte problemt. Efter debatten gick hans utmanare Romney om i mätningarna och stod alltså som knapp favorit att bli vald som Amerikansk president. Kanske världens mäktigaste position.
Detta är alltså en man som vill ta bort rätten till att göra abort och som vill fortsätta krigen i mellanöstern.
Det bevisar hur viktigt en god retorik är. Dessutom är detta något vi alla använder oss av varje dag. Hela tiden. Till exempel när man skall övertala morsan att vi ska se sporten istället för halv åtta hos mig, när man försöker få hem ett ragg från krogen, i jobbintervjuer och så vidare.
Kanske inte lika avgörande för världsfreden, men ändå.
Men vad som chockar mig mest och väcker mest känslor inom mig är inte dessa sorgliga historier som dokumentären bygger på utan det är hur man återigen får en inblick av hur många faktiskt tänker i USA och vilka värderingar och åsikter många står för. Att stora delar av av befolkningen är emot homosexualitet och att normen inte är att rasism ska fördömas som fullkomlig idioti. I detta land som för många är det självklara ansiktet utåt för välbefinnande, självförverkligande och nytänkande finns det stora delar och många människor som fortfarande är på stenålders nivå i hur man ser på människan och dess värde. Dem lägger sina värderingar i händerna på en Gud med kraftig dubbelmoral och använder citat från 2000 år tillbaka som vägledning i livet. Detta är väl inte något nytt men varje gång det syns får det mig att höja stridsyxan och gå till skriftlig attack!
Nu blev detta inte så mycket en recension om dokumentären Bully. Nu kommer några ord. Den var bra, gripande och välgjord. Absolut värd att se eftersom den sätter igång tankarna och väcker känslor. Och det är bra.
En genialisk film om en genialisk man. En film om en annan tid där värderingar om det mänskliga värdet och uppoffringar för det man trodde på vägde tungt i Sverige. En tid utan sociala medier som gör intrång och felsöker vår vardag. En romantisk tid där de högsta politikerna kunde känna igen sig med de minsta människorna och där ord betydde något och inte bara var ett verktyg för att slingra sig eller inte kliva någon på tårna.
Filmen Palme är en vacker och tonsäker film. Med sina bilder och sin musik får man i kronologisk ordning följa Palmes och Sveriges utveckling under mitten av 1900 - talet. Rykande cigaretter och snygga kostymer gör estetiken i filmen magisk. Man får lära känna Palme som en pojke som i tidig ålder ansågs vara ett geni och fortsatte göra det tills hans död. Men inte av alla. För med starka och stundtals kontroversiella åsikter kommer ofta motstånd som ett brev på posten. Palme var en rubrikernas man och rubrikerna var inte enigt positiva. Han gjorde misstag som i slutet stod honom dyrt och inte minst hans familj fick ta mycket stryk. Men han stod alltid upp för det han trodde på, oavsett om det inbar att stormakter som USA kritiserades och Sveriges neutralitet hotades. Han var en man från överklassen som gjorde karriär inom socialdemokratin, ansågs som en förädare mot sin klass av vissa och karriarist mer än en politiker av andra. Men han var äkta. Det är iallafall min uppfattning.
Jag känner starkt att jag saknar en sådan politiker i dagens Sverige. Som vågar stå upp för sin politik i vått och tort, vågar utrycka sig utan att rädslan för skriverier tar över åsikterna. Han talade i bilder och färger men ändå politiskt korrekt. Han var en man att ha som förebild, ledsagare och som man med stolthet ställde sig bakom. Och när slutscenerna visas och Anna Lindh håller tal på Palmes begravning är tårarna inte långt borta. Denna film måste ses, för eller emot Palme spelar ingen roll.
/ Adam