Jag vet vad ni tänker. Ni har fel. Det är VERKLIGEN inte blödhistorierna jag gråter till, aldrig. Dom känns så jävla uppgjorda, falska. De är tydligt att de klickat fram Chris Medina på Youtube och tänkt, det där säljer. Det ska vi göra. Ush, fy och blä. Det förstör verkligen ett program som är fint i grunden och som  jag vet att många kan relatiera till. Men där är problemet med TV4. Man vågar inte göra smala, bra och äkta program. Tyvärr.

 

Det viktigaste är att det är roligt, att man får skratta. Då har man en garanterad tittarsiffra. Gripande historier, tvära vändningar i livet och en sista chans garanterar en målgrupp till. Och ibland så bjuds det också på själva musiken. Men bara ibland. Där har vi X-factor i ett jävla nötskal. Det värsta av allt är när man äntligen får höra något riktigt bra musikmässigt. Då klipper det istället in åkningar över publikens extas. Dessutom dämpas musiken i förmån för deras jubel.

 

Men så finns det ju ändå något äkta under alla lager av smink. Det kan vara klurigt att urskilja men när de ädla naturtalangerna träder fram och lyser av just X-faktor ger det mig gåshud. Ibland även tårar. Oupptäckta pärlor som drömmer om att bli artister och få syssla med det som de älskar, musiken. Som innerst inne vetat att de kan. Och nu fått de bekräftat.

 

När det lyser igenom. Då blir det plötsligt TV i världsklass.

 

/ Kalle