En sak leder ofta vidare till någonting annat. Så är det med nästan allting. Kanske extra mycket just med känslor. Om dagen börjar med att man bränner sig på kaffet, då sprutar det rök ur öronen sedan när bussen också är försenad. Väl på jobbet är den jobbiga arbetskamraten lite extra jobbig och rasten bara springer iväg. Det blir en klassisk shitdag där ingeting tycks gå din väg. Det är nästintill omöjligt att stoppa. Känslorna tar över och det känns som att ilskan blir en del av din DNA. Hur mycket man än stor emot kan man inte se den dagen med solsken i blick. Nu pratar jag för mig själv. Många andra är säkert mycket bättre än mig på att bryta mönstret. Enda räddningen för mig är om det finns något att se fram emot senare på dagen eller kvällen. Då får dagen en ny chans, ett extra liv att ta vara på. Och det är skönt. För kanske döper vi dagen i flera namn av en anledning. Morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll. Om morgonen blir förstörd får vi en ny chans när förmiddagen kommer. Tror vi borde vara bättre att se på dagen så. Jag gillar utrycket; imorgon är en ny dag, den ger löfte om hopp. Men tänk om man istället sa; snart är det en ny del av dagen. Kanske skulle våra bittra och arga timmar bli färre. Jag ska prova!