Vare sig det är tidig morgon och gruset i dina ögon ännu inte trillat ur, eller sen eftermiddag och du är på väg från en dag på jobbet så är man ofta trött i både huvudet och kroppen och vill helst av allt transporteras i en tidsmaskin mellan hemmet och arbetsplatsen utan att det kommer störande moment emellan. Jag brukar då sätta in mina lurar i öronen och köra igång senaste Värvet. Kristoffers lugna stämma får mig att försvinna in i intervjuoffrets värld och slippa tänka på min egen för en stund.
Allt är bra så långt. Tills plötsligt när den för-e-bannade dragspelsmannen kommer in i tunnelbanevagnen och börjar dra så frenetiskt fram och tillbaka att jag blir skogstokig och röken pyser ur mina öron. Ett sus viner genom vagnen och suckarna överröstar nästan dragspelets olidliga ljud. Jag måste lämna mitt säte och hitta ett nytt ledigt i nästa vagn vilket inte är i närheten av lika enkelt som att hitta en indisk krog på söder. Måste han spela inne i tåget? Stanna utanför på perrongen åtminstone så att hälften av alla resenärer inte måste fly i klaustrofobi. Följ Rebell-Robbans framgångshistoria. Jag har då aldrig sett en irriterad min passera förbi honom.
Varför vill man alltid till det som kommer sen? Varför vill man alltid läsa ut en bok, även om man tycker att den är bra, bara för att istället börja på en ny? Varför vill man alltid gå från förfesten, och sedan vilja gå från festen för att där vilja gå vidare till efterfesten? Man har hela tiden förväntningar och trånar efter något bättre. Tillgängligheten är alldeles för stor och vi tar oss inte tid att stanna upp. Man är hela tiden sugen på det man inte kommer åt, vilket är just sen.
/Svante
/Svante
Tror ni som jag? Att det är svårare att bli imponerad av vissa saker nu än det var innan den lilla flugan internet blev populärt? Är man utomlands på en så kallad "paradisö" blir inte ögonen stora som golfbollar längre, för man har redan sett ex antal instagram-filtrerade bilder på liknande stränder och palmer av ännu högre rang. Eller om man har en god vän som precis har lärt sig att jonglera. Det spelar ingen roll ifall hen kan göra det med fem käglor. På Youtube görs det med tio. Det är kanske därför det dyker upp sjukare saker på nätet för varje dag som går. Man måste vara först med något för att det ska bli spännande.
/Svante
Att 1+1=2 är ett faktum trodde jag inte att någon annan än ett dagisbarn kunde ändra på. Där hade jag ett stort fel, för med Jay Z och Coldplays samarbete på nya skivan ”Viva La Hova” har de brutit mot alla logiska lagar och bevisat att de tillsammans är just 1. Varför har man inte hört mer av dessa världsstjärnor i duo förr?
Likt en välavvägd påse med smågodis där man blandar hårda och mjuka karameller för att skapa balans har Chris Martins superkända melodier samplats i perfektion till Jays kloka och underfundiga texter från tidigare hits. Det mjuka i Coldplays musik blir snäppet hårdare och Jay Zs råa ord blir aningen mjukare och någonstans där på mitten möts de och skapar magi.
Lyssna på albumet här
Vägdammet blåser upp som små orkaner på torgen. Jeansjackan är på. De ovana ögonen kisar som nyfödda kattungar mot aprilsolens knastrande sköra strålar. Köldskölden är fortfarande på men varje stråle gör sitt bästa för att bränna sig igenom och sätta eld på benstommen. Våren är som en aptitretare. Förrätten som värmer upp kroppen inför vad som komma skall. Vi har allting framför oss och för varje dag som går lämnar vi ondskan bakom oss.
Just nu vill jag veta allt om Lotta Lundgren. Jag läser hennes gamla blogg, kollar hennes gamla tv-program och lyssnar på gamla radiointervjuer. Hon är kvinnan som helt plötsligt en dag sa upp sig från sitt yrke som copywriter, där hon hade fått sig ett bra anseende i branschen och bestämde sig för att arbeta med mat. På vilket sätt hade hon ingen aning om, men mat skulle hon jobba med och nu har hon släppt en kokbok och varje torsdag kan du se henne tillsammans med Erik Haag i "Historieätarna" på SVT. Att lämna allt man byggt upp för att göra något man hellre vill helt chansartat och sedan lyckas är något iallafall jag ser upp till!
För dig som inte kan sluta dreggla följer här recept:
Vissa dagar svartnar det för mig när jag tänker på kvällens middag och man ska försöka hitta på något gott och hyfsat snabblagat. Därför brukar jag alltid bestämma mig på morgonen innan jag hunnit bli eftermiddagstrött och får den för tillfället briljanta idéen sushi eller annan dyr hämtmat.
Idag fick jag ett nytt recept med parmainlindad lax och ugnsrostad fänkål. Det är bara att snurra skinkan runt laxen och köra in den i ugnen med olivolja. Fänkålen halverar man och lägger i en form, häller över vitt vin, kluttar på smör och saltar. Sen blöter man smörpapper som man knöglar ihop och fyller ut formen med och packar runt fänkålen så att den "ångas" och behåller saftigheten.
/ Svante
Igår skulle jag strimla vitkål med min nya mandolin. Jag skivade av en bit av min tumme istället och fick med handen i högt läge ta mig till akuten och sy ihop den igen. Så kan det gå, men skit i det nu.
I och med detta kom en sjukskrivning som i första tanken ledde till ångest på grund av rädsla för tristess och att vara alldeles ensam hela dagarna, så som det brukar bli när man är halvsjuk och hemma från jobbet. Men så var inte fallet denna gång. Jag tog tag i problemet och har haft en dag jag känner mig riktigt nöjd med. Jag har uträttat diverse ärenden, lämnat in alla mina byxor hos skräddaren, ätit lunch med mor och syster, städat ur garderob och badrumsskåp, hälsat på mormor, lyssnat på fyra podcasts från ”Sommar” plus två andra poddar och betalat räkningar.
Nu tänker ni säkert att det var väl inget särskilt, och dessa saker får ni ju gjorda var och varannan dag, men istället för att ligga i sängen hela dagen och kika på repriser av ”Vänner” varvat med ”TV-shop” med några korta avbrott för sömn och hämtmat så har jag faktiskt fått en massa gjort och känner mig som en vuxen, anständig människa.
Och imorgon kommer lönen, i form av hämtmat och tv-repriser i sängen, bara för att jag faktiskt fortfarande är i gränslandet mellan tonåring och vuxen och gör precis som jag vill.
/Svante
Det kan vara alltifrån att planera en god middag för kvällen till att längta efter ett nytt avsnitt av ens favvopodd eller en weekend till Paris i vår. Det är som när man bestämmer sig för att börja träna och visualiserar sig själv som Dolph Lundgren inom en snar framtid. Orimligt, men inte omöjligt och utan någon form av plan är det svårt att få motivation. Man får aldrig trycka ned sina framtidsdrömmar genom att vara realistisk. Tror man inte på dem så uppfylls de aldrig och framförallt så blir livet mycket tristare för stunden.
Idag står det höstsoppa på kvällens meny. En klassisk créme vichyssoise som de säger i Frankrike, eller som vi säger; potatis- och purjolökssoppa. Jag väljer det förstnämnda för lite mer glamour i vardagen. Passar sig en kylig novemberdag som denna.
Fräs strimlad purjo, hackad vit och gul lök, skalad och tärnad potatis i smör. Gå i med vatten och hönsbuljong. Jag gick även i med en skvätt vitt vin för högre syra. Krydda med timjan, vitpeppar och salt. Låt puttra tills potatisen är mjuk och slå i grädde. Mixa med stavmixer tills den är slät som en bebisstjärt och strö över hackad gräslök. Smarrismaskens!
/ Svante
Känner du för att bli slungad 50 år tillbaka i tiden? Behöver du dessutom fixa till frillan ska du bege dig till G.H Herrsalong som ligger på Lästmakargatan 6. Direkt när du kliver genom dörren ner för den lilla trappan blir du bemött av Günter Hansel, ägare och frisör sedan 40 år. Han är visserligen pensionerad nuförtiden och jobbar endast måndagar, men får resten av veckan hjälp av en liknande farbror vid namn Henry.
Jag får slå mig ner i en mossgrön fåtölj och vänta medan en man i 65-års åldern får sitt tunna hår genomklippt. Han får även ögonbrynen och näshåren trimmade. Mannen bor i vanliga fall i Norrköping men åker då och då ner till Den stora staden med sin fru och gör ärenden, idag har de handlat på NK, ”För där finns ju allt och sedan är det bara att lasta bilen”, som han uttrycker det. Sedan självklart en förbättring av det yttre hos Günter och så avslutas kvällen med en Sjötunga meuniére på Teatergrillen. Mannen småpratar lite med mig och berättar att när han var i min ålder fanns det bara herrfrisörer av den här typen och att han är glad att det finns lite vett i dagens ungdomar. Slutligen köper han en engelsk kam och tackar för sig.
Då var det min tur att sätta mig och låta Günters rynkiga händer lägga beslag på mitt hår. Han har en klar åsikt om hur en frisyr ska se ut och han får mitt fulla förtroende. Vi småpratar lite mysigt om ditten och datten och jag njuter av att få känna mig som en ung man på 60-talet. Det går hyfsat fort och jag blir nöjd. Inga konstigheter alls, vilket jag inte heller förväntat mig. Han avslutar allt med att raka nackhåret med kniv och baddar sedan med sprit. Sedan borstar han av min skjorta och jag betalar för mig och traskar vidare i regnet.
Jag har ont i magen. Har precis sett första delen av filmatiseringen av Jonas Gardells bok med samma namn som rubriken. Sällan har jag sett något så gripande.
Serien utspelar sig under 80-talet i Stockholm och handlar om Rasmus, värmlänningen som flyttar upp till huvudstaden för att få leva ut som gay utan sina päron och Benjamin, Jehovas vittnet som går in i en helt förbjuden värld. Men samtidigt i allt det fina får man se hur deras liv tas av AIDS.
Bra skådespeleri, fin historia, tänkvärt och en inblick i en helt annan värld som jag aldrig sett förut. Torka aldrig tårar utan handskar får högsta betyg och jag tvingar er att se den!
/ Svante