Jag hörde en gång en man säga något i stil med; jag har åtta veckors semester. De tre första försöker jag enbart att "landa". Den fjärde njuter jag och är lycklig. De fyra sista får jag ångest över att semestern är slut.
Det verkar dumt tycker jag. För att använda ett förbjudet uttryck. Carpe diem. (Förlåt.) Njut kära vänner. Snart är höst och rusk tillbaka. (Förlåt igen.)
Lyssna på en gammal sommardänga och lev med sommaren.
Sommardängetips:
Här kommer sommaren med Balsam Boys.
/Svante
En dag sa jag till min fru att jag skulle ut en sväng och köpa ett kuvert. "Varför går du inte ut på nätet och köper hundra kuvert så att du har sedan?", svarade hon. Och jag låtsades som jag inte hörde utan gick ut och köpte det där enda kuvertet eftersom jag visste att jag skulle få en himla trevlig promenad under tiden. Jag mötte en massa människor. Och kollade in ett par snygga brudar. Och så åkte en brandbil förbi som jag gav tummen upp. Och så frågade jag en kvinna vilken sorts hund hon hade. Och ... jag vet inte allt trevligt som hände.
Sensmoralen i historien är i alla fall att vi människor är satta till jorden för att fisa omkring. Och, givetvis, så gör datorerna detta åt oss nu. Men vad datamänniskor inte förstår, eller inte bryr sig om, är att vi är dansande djur. Vi älskar att röra på oss.
Och denna moderna värld vill inte att vi ska dansa längre.
/Kurt Vonnegut
Mandomsprovet
Jonas Cramby växte upp väldigt sent. Han plockade vuxenpoäng genom att betala räkningar vid 35-års ålder. Han fick en medelålderskris och bestämde sig för att åka på isbjörns-safari på Svalbard och dessutom springa en ultramara i öknen på 26 mil. Inte gjorde det honom varken lyckligare eller fullvuxen.
Däremot fick han barn, vilket förändrade det mesta.
Jag märker själv när jag läser detta att det låter som en rätt medelmåttig, ganska klyschig bok. Men han är så perfekt i sitt sätt att beskriva. Han sätter en exakt formulering på allt, utan att använda klassiska manér. Man känner igen varandra karaktär från sin egen omgivning.
Jonas Cramby är inte rädd för att visa sig svag. Han erkänner sina misstag och kämpar hela tiden vidare mot nya mål.
En perfekt bok för dig som känner att du står och stampar på samma ställe och aldrig tar dig vidare. Självkänslan ökar definitivt.
/Svante
Snabbt Test:
Är du kille?
Om svaret är Ja, gå in på kollapungen.se och följ instruktioner.
Spana in ungcancer.se nya kampanj med Salong betong-Danne i spetsen! En snyggt upplagd hemsida som är viktig, men presenteras med stil och humor.
#kollapungen
/Svante
Jag har en hatkärlek till WIFI på hotell. Det kan vara skönt att stilla sina sociala-medier-nerver ibland, genom att surfa runt bland tummar och poserande vänner. Dock har jag inte läst en enda mening i någon av de fyra böcker jag tog med mig. Och det ska man ju göra när man är på semester. Läsa.
När man är ute på resande fot får man miljontals intryck i huvudet som man knappt hinner ta in under dagen, därför är det så skönt att låta just ingenting passera minuterna innan man somnar istället för att försöka sig på en svår uppväxtskildring.
Som ni ser har jag svårt att bestämma mig för vad jag tycker. WIFI eller inte?
/Svante
Om du vill vara ännu mer hipster än du redan är tycker jag att du beger dig till närmsta bar och beställer in en Aperol spritz med detsamma. Den är inte bara god, den är snygg också!
/Svante
Rubriken till detta inlägg är faktiskt dubbeltydig. Dels antyder den att jag är ett steg närmare min vän och kumpan Karl, men framför allt menar den att jag är ett snäpp mer karl från och med idag.
Karl, även kallad Kalle är en hejare på whisky. Något man inte borde vara i 20-års ålder. Det är verkligen orimligt. Jag funderar en del på när även jag kommer att lära mig att förtära denna ädla dryck. Livets vatten. Kanske efter 50? Kanske aldrig?
För ett tag sedan började jag uppskatta den utsökta drinken whisky sour. En perfekt balanserad drink som dock smakar mest citron men har en perfekt touch av whisky. Precis tillräckligt för att förstå att det finns mer att hämta i den djupa värld av brunt vatten.
Igår var vi ute och käkade på en restaurang i London. Min systers kille beställde en fördrink. Manhattan. Jag smuttade på den och insåg nu på riktigt att en vacker dag kommer jag att kunna ta en pinne och njuta till max. Jag kanske till och med kommer att längta till den efter en slitsam dag.
Alltså. Igår gick jag ett steg närmre mot en fullfjädrad man. Om nu whisky är det slutgiltiga målet.
/Svante
Hur man komprimerar restid/plöjer ångest.
1. Sätt på en bra podcast
2. Klar
Mina bästa poddar:
Alex & Sigge
Värvet
P3 dokumentär
Sommar
Leta upp någon du känner igen/tycker om/verkar intressant i ITunes store och prova dig fram.
/Svante
Du sitter där på klippan, solen håller precis på att bli för tung och falla över kanten. Dina bästa vänner sitter där bredvid dig, ni alla kisar ut över riddarfjärden och vinet som ni dricker direkt ur flaska skapar mys i er. Samtalsämnet är framtid, en framtid mycket starkare och ljusare än solen i detta nu. Kanske är framtiden ikväll. Kanske i höst. Kanske en helt annan. Det spelar ingen roll. Den är ljus just nu. Det är just nu som spelar roll.
Hen ställer sig upp. Halar fram telefonen ur bakfickan. Det har bildats en ring efter en snusdosa på den andra fickan.
Hen tar ett kort, det är ett så kallat "instagram moment" i sommarluften.
Det finns inget filter i världen som kan återge atmosfären ikväll. För de andra - de som ej är där, blir bilden som vilken jävla skinniskväll som helst. Det krävs en duktig fotograf för att fånga just Det. Ett hantverk jag avundas, och hyser stor respekt för.
Oftast är det tvärtom. Ett instagramfilter kan rädda upp de tråkigaste stunderna, och alldeles för salta måltiderna. Men de riktigt fina tillfällena kan lätt förstöras av en medelmåttig fotograf, och dessutom förstöra stämningen på grund av störningen att alltid ha sociala medier i huvudet.
/Svante
Tänk om vi vetat hur bra det skulle bli, vad kul vi hade kunnat ha under tiden. Och vad kul vi hade.
Alldeles för ofta blir man orolig för att något inte ska bli bra, att det inte kommer leva upp till förväntningarna. Nervositeten skapar en stress och man gör allt för att det ska bli precis så kul som man tänkt sig. Istället blir det nästan alltid tvärtom för mig vid dessa tillfällen. Det som verkligen måste bli bra faller platt helt i onödan.
Men det finns undantag som är odödliga.
Efter att för andra året i rad firat midsommar på Spillersboda kan jag med stadig hand säga att det inte går att misslyckas med den helgen just där. Allt flyter på helt fantastiskt på grund av de eminenta festarrangörerna och gästerna. Maten är magisk vid varje måltid, sångerna likaså. En sänkt min suddas snabbt ut av resten av gänget och även om du är trött vill du alltid vara med och fira och njuta. Tre dagar som går lika fort som de går långsamt.
/Svante
Bilen rullar längs den smala landsvägen, rutorna vevas ned och doften pyser in. Hela bilen fylls av en speciell lukt. Till en början rynkas näsorna, men efter en kort stund inser vi att det är komockorna som har tittat fram.
Samma eftermiddag sitter vi utanför långgrundet. Flötet guppar i takt med vågorna. Abborrar dras upp och solen kittlar våra kinder. Vi svalkar oss vid ångbåtsbryggan och från grannarna hörs pladdret.
Vi kliver på bussen hemåt. Längst bak sitter ett tjejgäng. De bär linnen. En svag doft sprider sig. Den sprider sol, sommar och alkohol. Vi är med dem. Vi är där.
Det är sommar och vi är här med den.
Jag lämnade in en drös med byxor hos min skräddare för ett tag sedan. Alltifrån små finjusteringar till stora hål i rumpan behövde fixas till. Han såg lite bekymrad ut och frågade om jag hade bråttom när jag slängde upp åtta par byxor på disken. På något vis tyckte jag lite synd om honom efter att ha sett samma svettiga panna vid varje besök. Jag svarade att han kunde ta det lugnt och jag fick en tid att hämta upp de om två veckor.
Efter två veckor i mina sämsta ieans gick jag förbi för att hämta upp mina "nya" hela byxor. Han hälsade glatt och jag sträckte fram lappen.
-Ja, det är du kompis! Vänta lite så ska jag hämta dina grejer.
Skräddaren gick runt ett tag, bläddrade bland kavajer och skjortor och verkade än mer stressad än någonsin. Han sa något på arabiska till de två kvinnorna i slöja som stod och tvättade kläder i baljor. Det luktade som jag tror det luktar i Indien.
Efter någon minut på lagret kom han ut med pannan i djupa veck.
-Jag är ledsen kompis, de är inte klara. Kom tillbaka klockan två så får du dem.
Mycket punktligt var jag tålmodigt tillbaka 14:00. "CLOSED" stod det på en handskriven lapp på dörren. Nu började det rinna över för mig. Det fanns dock inte mycket att göra, utan jag fick vänta tills på måndag då de faktiskt var klara. Jag fick dessutom 20 kronor i rabatt.
I framtiden kommer jag alltid säga att jag har bråttom. Jag gav honom lillfingret, men han tog hela handen.
/Svante
På fredag är det dags för midsommar! Vi kommer att åka ut i Stockholms skärgård hela helgen. Sillen ska läggas in, köttbullarna ska rullas och så det viktigaste; snapsen ska kryddas. Vi gjorde tre olika smaker i år. Mynta/lime, rosmarin/citron och polkagris. Den sistnämnda har vi redan provsmakat och det blev nästan för bra. Spillersboda, här kommer vi!
Vid varje tillfälle när något nytt är på gång i ens liv har man chansen att byta identitet, och att vara precis vem man vill på den nya platsen. Jag minns i skolan under sommarloven, när man gick och funderade på vem man skulle vara när man kom tillbaka. Man såg sig själv komma till skolstarten som en helt ny, mycket häftigare kille. Man levde på de tankarna hela sommaren utan att egentligen behöva göra något annat än att föreställa sig det i huvudet.
Sommaren mellan årskurs 8 och 9 minns jag särskilt starkt. Jag och min vän Alan hade träffat nya vänner från Lidingö. Vi var ute och badade på en av deras stränder och blev fort populära som de nya killarna från sta'n. Vi dök från hopptornet och flirtade med tjejerna. Vi spatserade hem längs landsvägen med solbrända ryggar och pekade finger åt bilarna som åkte förbi. Vi kände oss tuffa och pratade om det sista kommande året i högstadiet. Nu skulle vi vara äldst och erövra skolan med våra nya vänner, och nya personligheter. Det tog dock inte så lång tid förrän vi drogs ner på jorden igen när en bil tvärnitade och skällde ut oss efter notor, för att vi gett dom fingret.
Jag känner fortfarande såhär väldigt ofta, och det kommer jag förmodligen att fortsätta med hela livet fast med lite mindre förändring för varje gång.
/Svante
Jag har ett stort problem som börjar med ångest i takt med att helgen närmar sig. När jag vet att det är dags för party sköljer den över mig. Jag börjar dricka mer och mer. Bara för att bli tillräckligt full för att våga utan att skämmas ihjäl.
Jag kan verkligen inte dansa. Min kropp rör sig inte som jag vill. Jag är helt ur musiken och jag känner de sneda blickarna och viskningarna i hörnen.
Tacka djävulen för alkoholen, det är ju trots allt kul att slänga klackarna i taket.
/Svante
Sålänge Alex & Sigges podcast finns att lyssna på varje fredagsmorgon spelar det egentligen ingen roll hur trött man är eller hur mycket det regnar. Den filtrerar bort allt annat och skapar en ljus tunnel för resten av helgen. (Ibland resten av mitt liv.) Magiskt!
Imorgon är det som vi alla vet fredag. Strunta i era trötta gamla svennetacos och bege er istället till La Neta på Östgötagatan på Södermalm och låt dräggel rinna ur mungiporna och svettdroppar rinna längs tinningarna. De har nämligen Sveriges bästa mexikanska mat (autentisk, ej tex-mex). Drick en Sol och en tequila och ät ett par tacos och snacka lite spanska med de små mexikanska servitörerna.
(Snålalternativ: Hellströms tacobuffe. 20 kr.)
Ibland när jag är ensam och ingen ser på brukar jag ta hissen upp till högsta våningen, gå ut på takterassen och kika ut över stan. Det som fascinerar mig är inte den vackra utsikten eller att man är i någon form av fristad mellan himmel och jord, utan det är alla fönster man ser som små upplysta kvadrater runt om i husen. I varje fönster bor det minst ett liv. Ett liv man inte har någon aning om hur det ser ut, men det man vet är att det skiljer sig helt från det som levs i fönstret bredvid. För mig är de liven helt obefintliga, och vise versa. Det blir ännu märkligare när tanken slår mig att de hundratals liv jag försöker blicka in i är en lika liten del av alla liv runt om på denna jord.
Existensångesten går helt plötsligt att ta på. Jag är ett riskorn i Kina.
Ett missat samtal från ett dolt nummer kan göra mig så nyfiken och konfunderad att jag inte kan tänka på någonting annat. Det är samma sak om jag går förbi en skrapad trisslott som ligger på marken och skräpar. Jag får en tvångstanke och måste gå tillbaka femtio meter och plocka upp den för att dubbelchecka att jag inte är nybliven miljonär. Chansen är minimal men ändå, tänk OM.
Tanken på att ha gått förlorad en stor chans skrämmer mig. Jag kanske inte borde tänka så mycket på det och istället lita på det gamla ordspråket; "Det man inte vet, det lider man inte av".