När vi var små grät vi så fort vi var hungriga, uttråkade eller behövde uträtta våra sanitära behov. Alltså när vi behövde skita. Tårarna var vårt enda sätt att kommunicera med omvärlden.
Idag, där emot, har vi stämband och en hjärna programmerad med tusentals ord och uttryck för olika saker och ting. Om vi behöver uträtta våra behov, då säger vi att vi måste bajsa, skita, klämma en kabel, tömma tarmen, björna etc. Min poäng: vi har alla verktyg i världen för att uttrycka vad vi känner, tänker och tycker.
Så varför kan vi inte ta tillvara på dessa uttryck och berätta vad vi egentligen vill säga?
Jag ser nämligen hela tiden människor, kvinnor och män, unga som gamla, journalister som stammande analfabeter som säger en sak men så tydligt menar något helt annat. Ofta för att man inte vill uppfattas som tråkig, jobbig eller för att sanningen kanske kan uppfattas som en kritik. Istället för att vara ärlig försöker man hitta den närmsta och enklaste vägen. Den då man slipper förklara sig eller hamna i en argumentation. Och den vägen som får dig själv att verka skön och snäll.
Jag tror att vi alla hade vunnit så mycket på att bara vara ärliga. Visst, vi kanske hade varit lite omständliga. Vissa vänner kanske sakta hade försvunnit eftersom de tycker att det är tufft att lyssna till verkligheten. Men tro mig, det finns inget skönare än att bara kunna säga vad man känner och tycker. Man mår alltid bäst av att vara ärlig.
Ibland när jag är ensam och ingen ser på brukar jag ta hissen upp till högsta våningen, gå ut på takterassen och kika ut över stan. Det som fascinerar mig är inte den vackra utsikten eller att man är i någon form av fristad mellan himmel och jord, utan det är alla fönster man ser som små upplysta kvadrater runt om i husen. I varje fönster bor det minst ett liv. Ett liv man inte har någon aning om hur det ser ut, men det man vet är att det skiljer sig helt från det som levs i fönstret bredvid. För mig är de liven helt obefintliga, och vise versa. Det blir ännu märkligare när tanken slår mig att de hundratals liv jag försöker blicka in i är en lika liten del av alla liv runt om på denna jord.
Existensångesten går helt plötsligt att ta på. Jag är ett riskorn i Kina.
Adam sa en väldigt kul men smart sak igår. Något som jag tänkt mycket på under dagen. Jag, Svante och Adam är nämligen tre relativt lika personer som lever förhållandevis lika liv. Men, som Adam sa, Söndagar är den dag då våra liv skiljer sig som mest. Jag känner att jag verkligen har börjat gilla mina söndagar, så jag tänkte kort berätta hur de brukar se ut.
Vanligtvis vaknar jag, rätt tidigt, skönt bakfull. Bakfyllor gör något speciellt med oss. De får i alla fall mig att drömma och vilja skapa. Det första jag gör är att plocka upp datorn, plugga i mina hörlurar och ge mig ut i Youtube-djungeln. Vanligtvis startar jag kring någon lugn, melankolisk låt jag gillar, gärna en akustisk version. Det är sällan jag kan ta in text och musik på samma sätt som på just bakis-söndagar. Jag blir ofta väldigt känslosam. Vilket jag älskar. Då är musik som bäst.
Jag spenderar några timmar i sängen tills jag känner att jag måste ta tag i livet. Då går jag upp, äter något för att sedan fortsätta min Youtube-resa som kan sluta egentligen var som helst. Idag var det någonstans runt videon nedan om norrmannen Magnus Carlsen. Världens bästa schackspelare. En väldigt imponerande man minst sagt.
Resten av dagen spelar jag mycket gitarr, kanske försöker mig på att komponera något eget. Alternativt skriver jag något här eller skapar på ett sätt eller annat. Vad är egentligen inte så viktigt. Nej, söndag är, som Kristofer Triumf skulle sagt, härliga.
/ Kalle
Känslorna sprudlar i skrivande stund. Jag skriver på ren och skär inlevelse. På väg bort från jobbet gled jag på alla isfläckar jag såg, sjöng med i refrängen på låten i mina lurar och mötte alla som passerade förbi med ett leende. Jag dansade runt i matbutiken och plockade ner varor i takt till musiken. Med stort självförtroende småpratade jag med den söta kassörskan och tog stora, målinriktade steg hem. Väl hemma satt jag på I Love It med Icona pop på högsta volym, diskade och betalade alla räkningar. Alla andra dagar är dessa saker ihoppklumpade med ångest och en smula vemod. Idag endast glädje.
Hur kan samma väg hem, samma människor och samma sysslor skapa så otroligt blandade känslor, endast beroende på vilken dag det är? En kollektiv eufori är vad som drabbar detta land när arbetsveckan är slut. Förut kunde jag tycka att det var överdrivet. Men idag ställer jag mig stolt tillsammans med alla som med versaler stavar ordet på Facebook, Twitter och Instagram. Denna känsla av lycka tillägnar jag:
Ögonlocken har ännu inte helt rest sig. Axlarna trycker sig mot kinderna som om dem vore magneter. Kylan känns in i benmärgen och överallt på marken badar gruset i små pölar av slask. Morgonen är en transportsträcka utan några egentliga ljuspunkter. Tills nu.
Min tunnelbanas lokala pressbyrå har nämligen bestämt sig för att byta bakningstid. Eller börjat baka överhuvudtaget. För de senaste veckorna har jag nämligen varje morgon möts av en doft som letat sig in i varenda luktcell i näsan. Doften av nybakade kanelbullar. Denna doft skriker "rädda morgonen, köp en bulle!" I början gick jag på den, lyssnade till den i hopp om att morgonen på riktigt skulle räddas. Och i början blev det bättre. Jag köpte min bulle och fick direkt något att se fram emot på tunnelbanan.
Men efter ett tag blev detta en vana och även om doften fortfarande fick mig på något bättre humör blev bullen också indragen i en morgonrutin och vips så va lyxkänslan borta. Jag började räkna på det och kom fram till att både pengarna och kalorierna nog egentligen också var onödiga. Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Enda skillnaden är att jag varje morgon möts av en bulldoft som mer har blivit en bullukt eftersom den nu mest är sammankopplad med beslutsångest.
Men detta är inte enbart en mörk historia. För jag vet. Om några veckor, när hela jag anser att jag stått emot länge nog. Då kommer jag kunna köpa en bulle utan det minsta skuldkänslor och njuta av den både innan, under tiden och efter jag ätit den. Och bara känslan av att den dagen ligger framför mig ger mig någonslags frid.
Jag går runt och tänker mycket på var man skall ta vägen i livet just nu. Ska man plugga, resa eller försöka leva livet här hemma. Lätt är det inte. Och under de senaste dagarna har ett minne ekat i mitt huvud om och om igen. Flera gånger om dagen. Ett minne som väcker blandade känslor. Det gör mig lycklig att tänka på hur jävla bra man mådde då, men ger samtidigt stark ångest då man bara vill vara i det precisa ögonblicket, exakt just nu. Jag kan bara inte släppa det.
Det var nämligen för nu nästan ett år sedan då jag, Adam och två andra kompisar var på ön Lankawi i södra Malaysia. Innan vi kom dit hade vi varit ett kortare tag på tre olika ställen men inte riktigt känt oss hemma. Det var inte det vi hade rest till andra sidan jorden för helt enkelt. Vi ville ha strand och fest på samma ställe. Men ni hade vi verkligen kommit rätt. Stranden var fantastisk, det var första kvällen och redan satt vi med ett 20-tal andra backpackers och, i vanlig ordning, körde drick-leken ”kings cup”. Det var ett antal engelsmän, en tysk som liknade Frank Lampard extrem mycket, en hipster med en enormt bra mustasch, några norska töser samt två svenska tjejer varav en stod ut ur mängden. Jag kom ihåg att jag direkt lade märke till henne. Hon var väldigt söt, utstrålade en slags blyghet men hade en enorm charm med sin göteborska. Vi satt mitt emot varandra i ringen, alltså så långt ifrån varandra som möjligt. Leken gick och jag socialiserade med de som satt närmast.
Sedan, mitt inne i en djup konversation med en engelsman som såg ut att ha asiatiska rötter, är det den här svenska tjejens tur. Hon drar en 8a. Eight, mate. Hon skall alltså välja en kompis som måste dricka så fort den andra gör det. Mitt inne i min djupa konversation blir jag avbruten. ”Hey, swedish guy” säger hon av någon märklig anledning. För första gången ikväll ser vi varandra i ögonen, vi pratar ju till och med. ”Yehh” svarar jag lite undrandes med min bästa amerikanska accent. ”Your my mate, drinking mate”. Hon hade lagt märke till mig, jag som satt längst bort och knappt kunde sortera ut vad hon sa bland alla andra ljud. Det kändes att det var någonting i luften den kvällen.
Beer is cheaper than therapy är en bar i Foort Hood, Texas, som fått namnge dokumentären om Amerikanska "krigshjältar" efter deras militärtjänstgöring. Foort Hood är ett samhälle där 40 000 soldater lever och tränas inför, mellan och efter deras uppdrag i främst mellanöstern.
Dokumentären skildrar de psykiska problemen många fördetta soldater ställs inför. Självmordsstatistiken är skyhög, många lider av posttraumatiska stressyndrom och klarar inte vardagen.
Dokumentären ställer många frågor och väcker en hel del tankar. Men det som jag funderat mest över är inställning till deras deltagande. Även om de är djupt deprimerande, går på starka mediciner och i vissa fall till och med dämpar ångesten med tunga droger ångrar ingen av dessa att de en gång åkte. Att få offra sitt liv för deras älskade Amerika är för stort. Och det har jag otroligt svårt att förstå. De måste bli hjärntvättade.
Här är en av de absolut bästa låtarna jag vet. Den berättar om precis samma sak som dokumentären och om vikten att uttrycka sina känslor för någon.
Dokumentären kan du se gratis här.
Den gamla klyschan lyder ”ord är makt”. Men ni som känner mig vet att jag menar på att klyckor, de kommer utav en anledning.
I veckan såg jag filmen om Olof Palme. En av de mest uppskattade Statsministrar Sverige någonsin haft. Det slog mig vilken retoriker Palme var. Han hade ett amerikansk, tydligt, harmoniskt och otroligt fångande sätt att tala på. Något man sällan ser i den svenska politiken idag.
Palme lyckades till exempel med bragden att reta upp det amerikanska styret efter hans kritik mot deras invasion av Vietnam. Jag har tyvärr svårt att tro att George Bush besvärades av Göran Perssons liknande kritik när de gick in i mellanöstern.
Nyligen hölls den första, av tre, debatter mellan Barack Obama och presidentkandidaten och miljardären Mitt Romney. Obama fick mycket kritik efter debatten för att ha verkat tröttsam. Hans argument om hur han vill styra landet var alltså inte problemt. Efter debatten gick hans utmanare Romney om i mätningarna och stod alltså som knapp favorit att bli vald som Amerikansk president. Kanske världens mäktigaste position.
Detta är alltså en man som vill ta bort rätten till att göra abort och som vill fortsätta krigen i mellanöstern.
Det bevisar hur viktigt en god retorik är. Dessutom är detta något vi alla använder oss av varje dag. Hela tiden. Till exempel när man skall övertala morsan att vi ska se sporten istället för halv åtta hos mig, när man försöker få hem ett ragg från krogen, i jobbintervjuer och så vidare.
Kanske inte lika avgörande för världsfreden, men ändå.
Just nu vill jag veta allt om Lotta Lundgren. Jag läser hennes gamla blogg, kollar hennes gamla tv-program och lyssnar på gamla radiointervjuer. Hon är kvinnan som helt plötsligt en dag sa upp sig från sitt yrke som copywriter, där hon hade fått sig ett bra anseende i branschen och bestämde sig för att arbeta med mat. På vilket sätt hade hon ingen aning om, men mat skulle hon jobba med och nu har hon släppt en kokbok och varje torsdag kan du se henne tillsammans med Erik Haag i "Historieätarna" på SVT. Att lämna allt man byggt upp för att göra något man hellre vill helt chansartat och sedan lyckas är något iallafall jag ser upp till!
Allt för Sverige är programmet där 10 Amerikaner med Svenska rötter tävlar om att få ta del av deras historiska ursprung och träffa sina släktingar. De reser genom hela Sverige för att lära sig om vår geografi, kultur och våra beteenden. Varje vecka får den som lärt sig minst lämna tävlingen och går då miste om att få träffa sina anförvanter och får åka hem.
Programidén är simpel och kanske inte låter speciellt spännande. Men programmet är faktiskt väldigt bra. Man lär sig enormt mycket om vår kultur och den jämförs samtidigt alltid med den Amerikanska. Deltagarna är öppna, ärliga och otroligt hungriga på att lära sig allt de får möjligheten till om de land de härstammar ifrån. De kommer varandra otroligt nära. De gör tävlingarna väldigt betydelsefulla och känslosamma. Ingen vill ju åka hem och missa chansen att få träffa sin Svenska släkt.
Programmet visar på Sveriges fantastiska sidor såsom vår välfärd, miljömedvetenhet och låga kriminalitet. På de punkterna har USA mycket att lära. Men de ifrågasätter också våra dåliga sidor. Visste ni till exempel att Sverige är det landet i VÄRLDEN där familj och religion betyder minst. Visst, religion, vem fan bryr sig. Men de har en sak som är viktig, de enar människor och inte minst familjer. Och just familjens betydelse verkar ha försvunnit med religionen.
I programmet påvisas också den psykiska ohälsa som är så vanlig i Sverige idag. Jag tror att de ofta beror på att man inte har någon att uttrycka sina känslor inför. Något som är sjukt viktigt. Går man inne på sina tunga känslor blir de oerhört svåra att hantera. Där har familjen en viktig del, speciellt i de unga tonåren då alla slags känslor är otroligt starka.
Det är bara en del av alla frågor som väcks. Mitt tips - se Allt för Sverige.
'
/ Kalle
Innebandy är de bästa jag vet.
Jag är en person som ofta söker en mening i saker och ting. Meningen med att välja si eller så, meningen med att jobba, meningen i att spela innebandy etc. Av någon anledning är det otroligt viktigt för mig. Finns det inte en klar mening, nej varför ska jag då slösa tid på det?
Ibland slår det mig att jag kanske borde syssla med "viktigare" saker än att spela innebandy. kanske borde jag tackla de vardagliga problem man ställs inför, spendera mer tid med familjen eller vännerna.
Många av mina vänner har svårt att förstå varför jag väljer att år efter år satsa på innebandyn. Jag får ofta frågan "ska du inte ha en bärs då? ". Där går jag, alldeles för nykter, halv 12 och funderar redan på att dra hem. Nej, jag har innebandy imorn, svarar jag. Och alltid får man samma sluddrande svar; ”ähh, kom igen”. Sedan står man där med en oöppnad öl i handen. Man känner hur man blir mer och mer obekväm men skålar ändå för att fly konflikten. Jag kan faktiskt tycka att de är rätt jobbigt ibland.
Men, varför väljer jag då att fortsätta med innebandyn år efter år?
När jag spelar innebandy exciterar inget annat. Som klyschan så poetiskt säger, ”man lever i nuet”. Alla stressmoment och vardagliga problem är så långt borta som de bara kan komma.
Samtidigt får jag hela tiden bekräftelse. Från mig själv och från andra. Jag kanske slår en bra pass och får tummen upp, gör en snygg fint eller sätter ett mål och får lagets high fives. Bekräftelse får än att må bra. Det är ingen hemlighet. Vi är alla narcissister innerst inne. Vi är bara olika ödemjuka om det.
Dessutom utlöser träning lyckoämnen i kroppen som får stress och ångest att dämpas också efter träningen. Man sover bättre och får umgås med likasinnande.
Det får mig alltså att må jävligt bra.
Om någonting får mig att må bra finns det en stark mening i det. Det behöver inte vara krångligare. Om något får mig att må så pass bra som innebandyn gör, varför i helvete ska jag inte syssla med det då?
Jag tror att meningen med livet är att vara lycklig. Så snälla ni, syssla med de som gör er lyckliga. De tänker jag göra.
Lev livet / Kalle
Som vanligt ringer klockan 05,30. Snoozar en halvtimme i vanlig ordning innan det slår en. Det som får en att vilja gå upp i stället för att ligga kvar.
Väl på jobbet möts man av leenden och mer än ett "det är lungt" när man kollar läget. Låtarna på radion är bättre än vanligt och man kan till och med bjuda på ett leende när P3 spelar Stiftelsens annars så förfärliga ”Vart jag än går”. Att sortera dagens post går som en dans på rosor och rätt som det är så har helgen börjat.
Jag vet inte varför, men det ÄR något alldeles magiskt med fredagar. Det måste vara veckans bästa dag. Förväntningarna på helgen stiger och drömmar om vilka galenskaper som kommer att utspela sig vaknar.
Ibland är man lättad för att man känner sorg när något hemskt händer. Lättad eftersom man borde känna sorg. Om man inte kände sorg skulle det kanske betyda att man inte brydde sig. Och det skulle vara hemskt, både att inse för sig själv men också visa för andra. Så därför blir man ibland ledsen när man inte är ledsen för att man just inte är ledsen.
Undra vad som är bäst. Lättad över att vara ledsen eller ledsen för att man inte är ledsen.
Konstigt det där.
/ Adam
Det kan vara alltifrån att planera en god middag för kvällen till att längta efter ett nytt avsnitt av ens favvopodd eller en weekend till Paris i vår. Det är som när man bestämmer sig för att börja träna och visualiserar sig själv som Dolph Lundgren inom en snar framtid. Orimligt, men inte omöjligt och utan någon form av plan är det svårt att få motivation. Man får aldrig trycka ned sina framtidsdrömmar genom att vara realistisk. Tror man inte på dem så uppfylls de aldrig och framförallt så blir livet mycket tristare för stunden.
Ni vet när det hopknölade pappret studsar kant och i från 5 meters håll.
När det kommer 7 bra låtar irad på shuffle listan, när man har gung i steget. När man precis hinner med tåget och tjejen mitt emot ler innan hon reser sig och går. När någon annan trampar i vattenpölen och man glider ner för trappräcket som om det vore det ända man någonsin har gjort. När blickarna vänds åt sitt håll och dina fotsteg går i takt till musiken. När man tänker tillbaka på någonting bra och blickar fram mot nått ännu bättre.
Den känslan har jag ikväll och den är härlig. Låt den komma oftare och framför allt. Låt den stanna kvar.
Titta på denna härliga video innan ni går ut för att möta kvällen. Ett hett tips från mig!
PS. Lycka till ikväll.
/ Adam
Aldrig varit den som lockats av att ensam gå till biografen, eller tyckt det varit värt att duka fram finbesticken och korka upp ett bra vin med sig själv som ända gäst. Ingen tycker nog riktigt om att vara själv, eller ensam kanske är rätt ord. Men det finns de som kan utrycka att dem älskar att bara få vara med sig själv. Jag har aldrig förstått dem, inte förstått tjusningen med att låta tankarna skena iväg utan avbrott eller lyxa till det när det ändå bara är man själv som får uppleva de.
Eftersom jag flyttade hemifrån för drygt ett års sen har det blivit många ensamma kvällar. I början hade jag knep som att TVn ständigt stod på eller att jag så ofta jag bara kunde bjöd över kompisar som stannade tills jag var så trött att när dem sen gick kunde jag somna innan ensamheten trängde sig på. Tyckte att tystnaden skrek ensamhet och varje ljud blev en påminnelse om att det endast var jag som hörde dem.
Men som med mycket annat ger övning färdighet. Jag kan nu spatsera söders gator helt själv och känna välbefinnande. Kan komma hem innan det blivit mörkt utan att vara rädd. Låta tankarna skena iväg men ändå känna kontroll. Och det är värdefullt.
Så ett tips till dig som inte vill vara ensam. Va just det. Ensam. Så ser du att det blir bättre.
Det är otroligt vad självförtroende kan göra med människor. De kan verkligen förändra oss fullständigt.
Jag har en kille i mitt innebandylag som för tre säsonger sedan var relativt ny i a-lagstruppen. Han hade inte varit särskilt framstående under sina unga år men började nu mogna något enorm spelmässigt. Det gav han förtroende i herrlaget och därmed stärktes hans självförtroende massor. Det blev en fantastisk säsong med hela 22 poäng, varav 17 mål, på 20 matcher.
Förra säsongen hände sedan något. Svårt att peka på exakt vad, men de självförtroende han utstrålat tidigare fanns inte där. Han tog inte lika mycket plats på träningarna, spelade otroligt modlöst och krampaktigt vilket resulterade i totalt 9 poäng på hela säsongen.
Men så, likt en strömbrytare som tillfälligt slagits av, har han redan mäktat med 8 poäng i år, nu med hela 15 matcher kvar att spela.
