För exakt 365 dagar sedan klev jag in i Brings rymliga lokal i Västberga industriområde. Den lokal där jag idag sorterat så många brev att det nästan är skrämmande. Det har fått mig att fundera. Jag har tänkt lite på mitt förra jobb, kontra det jag går till idag. Vilket är/var var egentligen bäst?

Jag tar det från början. Jag sprang ur Farsta gymnasiums betryggande korridorer med fina meriter från skolan, men ett CV glesare än kungens hårväxt. Ni vet hur det är, få meriter spelar i samma liga som få jobb. Sommaren gick, och med lite tur fick ett tillfälligt jobb i en Telenorbutik och tänkte att det var en bransch jag skulle kunna trivas i. Så jag sökte då ett jobb på konkurrenten 3s kundservice. Efter några om och men hamnade jag tillslut på Telesale. Jag skulle sälja mobil-abonnemang över telefon.

Raka puckar var det. I början så var målen snälla mot mig och jag lyckades prestera över budget. Det gjorde att vi, i slutet av månaden fick åka Limousine, dricka Champagne och bowla, allt på 3:s bekostnad. De var vi värda tyckte de. Mitt självförtroende var på topp.

I takt med att budgeten steg sjönk mitt självförtroende. Likaså mina siffror. Det blev tuffare att kliva upp ur sängen och rutten till jobbet blev en resa i ångesttankar. Varje dag skulle du upp för jättetrappan mot fyra nya sälj. Även om du gjort det bra en dag, var du ingen nästa morgon. Det var en väldigt tuff tid för mig men ändå så frågar jag mig vad som gjort mig mest bäst. Mina 6 månader på 3, eller mitt senaste år som brevbärare.

När jag tänker tillbaka på mitt halvår på den Hongkongstyrda mobiloperatören så känner jag att jag lärde mig massor. Prova själv att övertyga någon om att de skall lägga en ansenlig summa pengar på något de egentligen inte behöver. Det utvecklade mitt språk och jag lärde mig massor om retorik. Något som jag idag har nytt av, varje dag. Dessutom lärde jag mig att handskas med min ångest. Jag kom på hur viktigt det är att gå till roten med det som ligger och gnager på psyket. Oftast kommer man på att det inte alls är så viktigt, eller att det är något som man ändå inte kan styra över nu. Det är en konst som är få förunnad, men det går faktiskt att hantera ångest. Det kan låta som en klyscha. Men ångest går att hantera.

Jobbet som brevbärare är något helt annat. Kraven vi hade på 3 framstår som Jesus-statyn i Rio i jämförelse med de jag nu har. Visst har vi vissa krav, men jag tjänat knappast mindre pengar om jag får övertid, istället mer, och jag hör ytterst sällan att någon klagar. Och de har ju sina fördelar. Nu tycker jag nämligen att det allt som oftast är lätt att gå upp ur sängen och vägen mot jobbet är ofta en färd fylld av dagdrömmar snarare än en med ångest som ledmotiv.

Men vad är då bäst? Att gå till jobbet med ångest, men lära sig mycket, eller gå på moln men känna att man inte riktigt utvecklas som människa i den takt man egentligen kan? 

Kalle