Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik, sjöng Lill Lindfors en gång för länge sedan. Hon kunde inte haft mer fel.

Det är nämligen inte glädje som skapar musik. Det skapar heller inte filmscener eller teaterpjäser. Glädjen viker inte vår tvätt eller betalar våra räkningar. Allt detta drivs av någonting helt annat. Kanske vår största motor. Ångesten. Att vara kreativ innebär för mig att besegra ångesten och känna den lätta från min axlar när jag är klar med vad jag påbörjat.

Vi alla känner igen oss i den fulla tvättpåsens lysande blåa färg när den står intryckt i ett hörn i vardagsrummet. Sen. Jag ska göra det sen. Första kvällen känns det bra. Operation tvätta är över, avklarad. Att lägga in den i garderoben ingick inte i dagens sysslor. Soffan lockar med sin trogna bekvämlighet och helt plötsligt känns Beck som en riktig pang-rulle. Dagarna går och till slut vågar man inte ens titta in i hörnet där den blåa hemska tvättpåsen står och glor tillbaka på än. Men den är ständigt där med sin närvaro. Blåare och blåare för varje dag som går. Till slut händer någonting som gör situationen outhärdlig, man kanske ska få besök, eller att sina underkläder börjar ta slut. Långsamt börjar man närma sig den. Ganska snart efter att man börjat märket man att man både viker och hänger, stryker och skakar i en ganska hög hastiget. Vissa stunder är det till och med lite kul. Femton minuter senare är det klart. Så tänker man; nästa gång, nästa gång SKA jag göra det direkt.