Jag har kommit på att jag ser upp till folk som är bra på att kallprata. Det kan tyckas helt substanslöst att prata om väder, jobb eller dylikt, men det är bättre än att inte prata alls. Man måste ju börja någonstans.
Såklart så ser jag ju ännu mer upp till människor som är så pass lyhörda att de nästan direkt kan komma in på intressanta, personliga ämnen. Även om de aldrig träffat dialogs-aspiranten. Men jag inser att det är en få förunnad konst.
Därför vill jag idag ge en eloge till alla ni som bemästrar att hålla en konversation levande i hissen hela vägen upp till tionde våningen. Vem vet, nästa samtal kanske blir tänkvärt på riktigt.
Kalle
Vill känna perfektion i det stilla. I det tysta. När solen försvinner bakom husen och skuggan kastar sig mot oss ska lyckan stå kvar, stå pall. När euforin har tystats ska glädjen synas och greppa tag i min hand. Den ska icke stå för stolthet och icke heller osäkerhet. Utan ärlighet och trygghet. Ty om all det goda försvinner när all lycka är över, då är det inte säkra ben vi står på. Och inte heller en säker famn vi faller i. Jag vill känna perfektion i det stilla. Ty lycka försvinner. Men kommer alltid åter.
/ Adam
"Du är ett geni!" Utbrister en tjej när hon äntligen kommit fram till Matt. Han skakar bara på huvudet och säger att hon har fel. "Om en artist börjar tro att han är ett geni faller allt. Då måste han hela tiden nå upp till bilden han skapat av sig själv för att ständigt misslyckas. Det är då man blir galen, börjar ta droger och ni vet själva hur det har slutat för många."
Mannen jag just sätt på scen heter Matt Corby. Jag ska inte säga ett ord om vad han presterade rent musikaliskt. Jag ska berätta om vad han sa efteråt.
Efter konserten kom han nämligen ut och börjar mingla i publiken. När folk började gå hem stannade jag och Kalle kvar. Vi två fick en halvtimmes pratstund med världsstjärnan, nästan helt för oss själva. Vi pratade om mycket, men en sak fastnade extra mycket. Han fortsatte sin teori om genialitet. Insisterar fortfarande på att han kan titulera sig som ett men öppnar upp för att han kan göra genialiska saker. Han vill beskriva det som att alla människor tar upp intryck hela tiden från världen omkring oss. Intryck som påverkar oss och får oss att tänka och huvudet att snurra. Skillnaden på dem som står på scenen och de som finns i publiken är att de förstnämnda kan projicera alla intryck till någonting som finns. En låt, en text, en tavla etc. De har talang för ett hantverk som de kan kommunicera med.
Ingen skapar egentligen någonting själv. Allt skapas utifrån intrycken vi får utifrån. De som lyckas kan berätta om allt de upplever på ett så pass briljant sätt att vi vanliga, dödliga förstår och kan ta in vad som menas. Det är det som är genialiskt.
/ Adam
”Är du 92:a!?” Jag skiner upp. Ett pillemariskt leende sprider sig över mitt ansikte och jag ger bara ifrån mig en gömd nickning till svar. Detta för att jag vill att hen ska fråga igen.
Jag älskar när människor tror att jag är äldre än vad jag är. Det handlar inte om att jag gärna ser äldre ut. Inte alls. Ni som känner mig vet att min hårbeväxt inte är något att skryta om ens för en femtonåring. Nej detta handlar om känslan av att känna sig ung i sinnet. Eller snarare ung i sammanhanget. Något som snabbt utvecklar sig till en känsla av att ha allting framför sig. Detta uppstår oftast i en situation med nya människor. Det kan vara alltifrån en ny arbetsplats till vid ett bord på en uteservering eller utanför en bungalow i Kambodja. Att umgås med äldre som tror att du är som dem lyfter bort en press från dina axlar och du kan helt plötsligt slå ur underläge med stenhård kraft. Istället för att skryta om dina bedrifter kan du berätta om dina framtida drömmar. Du kan bygga din egen framtid och sätta dit vilka bitar du känner för eftersom du pratar om en tid som ännu inte varit.
Om man vänder på det blir det ännu tydligare. Att vara äldst i ett sammanhang där man inte känner sig äldst tycker jag är otroligt jobbigt. En press av att vara mest rutinerad, värdsvan och klok sätter käppar i lyckohjulet. Känslan av att känna sig gammal kommer nämligen hand i hand med en utav dem sämsta känslorna i världen; känslan av att inte ha åstadkommit något. Och det om något ger ångest.
Alla ni som fick ångest när studentflaken åkte förbi och tänker på vad ni har gjort med era liv. Det finns alltid några som är äldre än er och tänker samma sak, på dem har ni fortfarande försprång. Sägs det inte att livet börjar efter studenten. Då är i alla fall jag bara två år.
Gör hellre det du säger än säg det du gör.
/ Adam
Jag väljer att damma av ett gammalt Håkan Hellströms citat och beskriver denna helg med följande ord, "dans, dans, dans!"
Jag vet att tummen snabbt börjar skrolla ner när midsommarbilder dyker upp i de olika flödena. Men jag måste, för min skull, få dela med mig av min fantastiska midsommarhelg. Tre dagar av god mat, skratt och midsommarfirande samt tre nätter av allsång, dans och mästerliga nattäventyr gjorde att denna helg kändes som en vecka, minst. Jag och Kalle spelade vår låt för den största publiken och applåden hittills, vi buggade med både barn och pensionärer tills vi blev alldeles åksjuka, vi sjöng snapsvisor tills halsen gav upp och någon av oss här på hatthyllan råkade somna i Mats Sundins bastu. Spillersboda ÄR nog världens bästa plats att vara på i midsommartider.
Mina förväntningar på Öz Nujens första enmansshow Dålig Stämning var inte skyhöga. Till och med ganska låga. Hans skämt håller ungefär den standarden jag hade trott. Kanske något bättre. Men vad som gör dessa 90 minuter till väl spenderad tid är Özz blandning mellan det humoristiska och det seriösa. För vad som imponerade starkt på mig var hans förmåga att berätta så att det berör. Özz tar oss med till Turkiet där vi får ta del av hans barndomsminnen. Han berättar många hemska anekdoter om båda hans familj och det kurdiska folket. Özz pratar också om Sverige. Ett Sverige han tycker har förändrats, segregerats och blivit ett land där man mer och mer pratar om vi och dem. Den kontorsklädda kurden lyckas hålla sin publik i ett punggrepp där man märker att de inte vet om de ska skratta igenkännande eller nicka förstående när han avslutat en mening. Och han gör det stundtals magnifikt och med stor inlevelseförmåga.
Vad som dock är negativt är längden. Det finns inte material för 90 minuter vilket jag tycker det sällan gör i dagens enmansshower. Många ämnen pratas det om onödigt länge och vissa skämt borde tas bort. Men sammanfattningsvis är detta en klart sevärd show som jag tycker alla borde se. Den finns på SVT Play ett tag till.
http://www.svtplay.se/ozz-njen-dalig-stamning
Skriv vad ni tyckte efteråt här under!
/ Adam
Där låg jag. Tittadandes på någon repris av Vänner, käkade rostmackor och drack mjölk. På första parkett fick jag se två vuxna människors vardagliga liv. Det enda jag tyckte att det bestod av var missförstånd och måsten. Jag ville aldrig lämna min soffa och träda in i vuxenlivet. Jag ville föralltid stanna kvar i ett liv där att göra ingenting gav ro till själen. Men nu har jag lämnat soffan och med ett ben klivit in i vuxenvärlden. Nu ska jag berätta varför jag gillar det jag ser.
Idag är det jag som kliver in med tunga matkassar genom dörren. Inte varje dag såklart, men varje gång jag är barnvakt till mina syskon som just nu är ganska ofta. Jag hör min lillebrors fingrar på tangentbordet på övervåningen och min syster spelar gameboy i soffan. Som storebror i en vinglig familj får man mycket ansvar. Jag ställer mig med glädje i köket och lagar middag. Letar igenom skafferiet efter fina skålar att lägga upp i och är millimeter noga med kryddningen. Allt för att göra ett så gott intryck som mjöligt. Och där och då förstår jag. Det är värt att kämpa och slita i köket samtidigt som de man lagar till ligger och gör ingenting. För känslan när man sätter sig vid bords och ser att sin syster på nio år gillar det man lagat, den är magisk.
Nu är detta fusk. För jag lagar inte mat till dem varje dag, vecka in och vecka ut. Jag gör det bara ibland. Men sen är jag inte pappa heller, utan bara storebror. Även om detta kanske är en glorifiering eller ett smakprov av vuxenlivet börjar jag se charmen med att göra alla dessa måsten till vardagssysslor. Att se någon som du älskar njuta av något du åstadkommit med kärlek är otroligt fint. För mig är dem känslorna de starkaste jag har. Mina Storebrorskänslor.
I torsdags fyllde jag 21. Den bästa presenten blev ironiskt nog en nyhet på P3s Kulturnyheter. En av mina favoritartister gick nämligen ut med att han på Grammisgalan den 20onde februari spelar första singeln ”Hur dom än” som kommer att vara med på hans nya album. Jag pratar ju självklart om Oskar Linnros.
Ryckterna var många då Linnros då han lyst med sin frånvaro som soloartist under två hela år. Han har dykt upp med ett fåtal producent-projekt, där min favorit är Timbuktus ”Resten av ditt liv”, och det var oklart om han någonsin skulle ta klivet från mixerbordet till sångbåset igen.
Kan den kommande skivan motsvara de skyhöga förväntningar efter jättesuccén ”Vilja bli”? Jag är faktiskt lite orolig. Flera av mina favoritartister har misslyckats med just detta. Erik Hassle är ett bra exempel. Hans första skiva ”Hassle” innehöll 13 fantastiska spår, uppföljaren ”We dance” bara ett. The Kooks gick i samma fälla. De är artister som hållt på med musik långt innan de blivit kända. De har alltså haft lång tid på sig att skriva låtar, och nu valt ut de allra bästa. De är texter som betytt och melodier som under en längre tid jobbats fram. Och när de sedan känner att det är dags att släppa något nytt så skriver de några låtar eftersom det är så man gör. Då blir det ofta inte bra. Jag tror att man måste låta det ta tid. Och förhoppningsvis har Linnros använt dessa två år till att skriva en massa härliga låtar för att nu bjuda oss på de bästa.
Så om jag får gissa, och önska, så tror jag inte att Oskar Linnros kommer göra oss besvikna. Det är inte många låtar som lämnat hans händer som inte håller måttet.
Alla lever nog med en gnutta hisskräck. Men iallafall för mig skulle den skräcken helt bytas ut mot förtjusning om Filip och Fredik hade befunnit sig mellan samma väggar. Precis detta ska nu några utvalda svenska kändisar få vara med om. Filip och Fredriks nya programserie är ett intervjuprogram på ett nytt sätt. Varje avsnitt blir utvalda gäster tillsammans med programledarduon instängda i en hiss under 6 timmars tid. Detta klipps sedan ned till ca 42 effektiva minuter.
I det första avsnittet var det Anna Anka och Lasse Kronér som var inbjudna. Kontrasterna är hisskeliga. Till en början är programmet ett aningen platt samtal och ett nytt exempel på icke TV. TV som precis lika gärna skulle kunna vara radio. Men efter ett antal timmar blir dem fångade av hissens kraft och samtalet blir intimt och ärligt. Iallafall stundtals.
Jag tror tyvärr att detta skulle kunna bli ännu bättre i form av en podcast. Då hade gästerna ännu mer glömt bort att någon utanför kommer att ta del av detta och det leder självklart till att man öppnar upp sig mer. Ska vi kalla det för Big Brother effekten. Efter några veckor har samtliga deltagare glömt bort kamerorna och det är därför det också blir bra TV.
Som helthet är det ett nja men jag är också säker på att det första avsnittet inte kommer att vara det bästa eftersom våra huvudroller kommer bli tröttare och tröttare på att sitta i den där hissen och då inte spara på någonting utan med inga hämningar släppa lös samtalet till oanade höjder. För visst får vi en del intressant skvaller och i mellan åt öppnar gästerna upp´sig och visar sidor som jag iallafall inte sett förut.
Jag hade högre förväntningar men kommer självklart att sitta bänkad även nästa tisdag. Då är det Agneta Sjödins och Andreas Carlssons tur att fastna i hissen.
/ Adam
Tyvärr glömde jag att fotografera men jag citerar;
/ Adam
Musik är som allra bäst när man får en stark relation till den. När man går och grubblar över specifika textraders innebörder i veckor. När man ”lär känna” artisten och tror sig förstå precis vad texterna handlar om.
En av de bästa svenska artisterna när det kommer till att berätta någonting tycker jag Melissa Horn är. De är få artister som lyckas få stämningen i text och musik att klaffa så bra som Melissa. Och när man får höra henne live, där hon mellan låtarna kommer med korta anekdoter kring låtarna, då glänser hon som mest. Därför vill jag rekommendera hennes inspelning från en konsert på cirkus i Stockholm. Det lämnar ingen oberörd.
Tips. Börja på 3e mellansnacket och lyssna sedan kronologiskt.
Hela albumet finns här.