Under den senaste tiden har jag fudnerat ganska mycket kring att myten om att äldre människor också ska vara klokare endast är en myt. Som lite pojke såg jag upp mot de äldre och deras gråa behåring stod för visdom och kunskap. Under hela mitt liv har det funnits en mur mellan mig och de äldre som ständigt skiljt våra liv från att helt gå hand i hand. Relationerna har aldrig varit på lika villkor. Antingen har det varit en äldre släktning, en lärare eller någon annan som man hela tiden förhåller sig till. När arbetslivet började förändrades allt.

 

Vi är tio stycken som arbetar på min enhet, om man tar de sju äldsta blir de runt 350 år tillsammans. Trots detta avbryter skryg, koketeringar och urusla skämt det relevanta i det vi pratar om hela tiden. Deras trasiga själar blottas bakom ögonen konstant, även om munnen ofta ler. "Idag ska alla självförverkliga sig själva hela tiden, vart tog familjen vägen kan man undra", ett citat som det ofta slängs med. Det är inte en konversation som pågår när vi pratar. Det är bara ständigt olika monologer där en börjar på sin egna anekdot när någon annan just avslutat sin.

 

Jag blir mörkrädd. Nästan livrädd för vad som komma skall när åren börjar läggas på hög. Men jag blir också fast besluten om att inte låta mitt liv rulla iväg utan att ha båda händerna på ratten. Och jag blir mer övertygad om att våga chansa, om att en dålig väg är ett bättre val än ingen väg alls.

 

 

/ Adam