När jag var yngre kunde jag som säkert många andra slås av tanken hur otroligt tråkigt det måste vara att bli vuxen. Oftast slog det mig när jag kom hem från skolan och precis hade slängt mig ner i soffan. Jag sträckte mig efter fjärrkontrollen, slog på TVn och visste att framför mig låg ett ovisst antal timmar där jag inte skulle göra någonting. Mina känslor skulle vandra från att vara lite mer harmoniska när det kom ett bra program till lite mindre harmoniska när det kom ett dåligt. Men jag skulle förbli harmonisk. Förbannat harmonisk.

 

Där låg jag och blickade ut över vardagsrummet som om det vore en teaterscen. Mamma kom hem med matkassar som vägde så mycket att plasten såg ut att dras isär. Hon konkade och stönade in de i köket, slängde upp dem på diskbänken och utrbast "Herregud vad mycket mat". En halvtimme gick och sedan kom pappa. "Gå inte in med skor!" Ropar mamma från köket samtidigt som hon slamrar med kastrullerna. Pappa stannar upp, tittar ner på sina smått leriga skor med spännen för skosnörena, muttrar något ohörbart och vandrar in ändå. Något av mina småsyskon kom in genom dörren och ville ha hjälp med något. Det kunde till exempel vara att spika ihop två plankor med varandra utan anledning eller visa hur man ritar en häst. Mamma hann inte. "Jag hinner inte hjälpa dig just nu, jag är ledsen." Sa hon samtidigt som hon skickade in rotfrukter i ugnen och råkade krydda någon utav rörorna för starkt med chilli. 

 

Där låg jag. Tittadandes på någon repris av Vänner, käkade rostmackor och drack mjölk. På första parkett fick jag se två vuxna människors vardagliga liv. Det enda jag tyckte att det bestod av var missförstånd och måsten. Jag ville aldrig lämna min soffa och träda in i vuxenlivet. Jag ville föralltid stanna kvar i ett liv där att göra ingenting gav ro till själen. Men nu har jag lämnat soffan och med ett ben klivit in i vuxenvärlden. Nu ska jag berätta varför jag gillar det jag ser.

Idag är det jag som kliver in med tunga matkassar genom dörren. Inte varje dag såklart, men varje gång jag är barnvakt till mina syskon som just nu är ganska ofta. Jag hör min lillebrors fingrar på tangentbordet på övervåningen och min syster spelar gameboy i soffan. Som storebror i en vinglig familj får man mycket ansvar. Jag ställer mig med glädje i köket och lagar middag. Letar igenom skafferiet efter fina skålar att lägga upp i och är millimeter noga med kryddningen. Allt för att göra ett så gott intryck som mjöligt. Och där och då förstår jag. Det är värt att kämpa och slita i köket samtidigt som de man lagar till ligger och gör ingenting. För känslan när man sätter sig vid bords och ser att sin syster på nio år gillar det man lagat, den är magisk. 

 

Nu är detta fusk. För jag lagar inte mat till dem varje dag, vecka in och vecka ut. Jag gör det bara ibland. Men sen är jag inte pappa heller, utan bara storebror. Även om detta kanske är en glorifiering eller ett smakprov av vuxenlivet börjar jag se charmen med att göra alla dessa måsten till vardagssysslor. Att se någon som du älskar njuta av något du åstadkommit med kärlek är otroligt fint. För mig är dem känslorna de starkaste jag har. Mina Storebrorskänslor.