Jag älskar när människor tror att jag är äldre än vad jag är. Det handlar inte om att jag gärna ser äldre ut. Inte alls. Ni som känner mig vet att min hårbeväxt inte är något att skryta om ens för en femtonåring. Nej detta handlar om känslan av att känna sig ung i sinnet. Eller snarare ung i sammanhanget. Något som snabbt utvecklar sig till en känsla av att ha allting framför sig. Detta uppstår oftast i en situation med nya människor. Det kan vara alltifrån en ny arbetsplats till vid ett bord på en uteservering eller utanför en bungalow i Kambodja. Att umgås med äldre som tror att du är som dem lyfter bort en press från dina axlar och du kan helt plötsligt slå ur underläge med stenhård kraft. Istället för att skryta om dina bedrifter kan du berätta om dina framtida drömmar. Du kan bygga din egen framtid och sätta dit vilka bitar du känner för eftersom du pratar om en tid som ännu inte varit.

Om man vänder på det blir det ännu tydligare. Att vara äldst i ett sammanhang där man inte känner sig äldst tycker jag är otroligt jobbigt. En press av att vara mest rutinerad, värdsvan och klok sätter käppar i lyckohjulet. Känslan av att känna sig gammal kommer nämligen hand i hand med en utav dem sämsta känslorna i världen; känslan av att inte ha åstadkommit något. Och det om något ger ångest.

Alla ni som fick ångest när studentflaken åkte förbi och tänker på vad ni har gjort med era liv. Det finns alltid några som är äldre än er och tänker samma sak, på dem har ni fortfarande försprång. Sägs det inte att livet börjar efter studenten. Då är i alla fall jag bara två år.

Gör hellre det du säger än säg det du gör.

/ Adam