Redan några kilometer innan jag når huset sprider sig en speciell känsla inom mig. En hage syns på höger sida, där bor det kor jag nästan känner. Skogen som omringar landsvägen känns bekant och vissa unika träd känner jag väl igen. Bakom varje sväng eller krön vet jag färgen på de ståtliga sommarstugorna som tonar upp. På någon tomt står ett bekant ansikte och njuter av sin ledighet. Vägen är krokig men jag blir inte överraskad av en enda sväng.

Framme. Ett ganska högt men gällt ljud formas när fötterna lyfts ut från bilen och träffar grusvägen som leder mot huset. Alla dessa intryck är bekanta. Varje sommar sedan jag var en liten pojke har jag träffats utav dem. Med olika känslor i kroppen och i olika tider av mitt liv har jag kommit hit. Till landet. Någongång hand i hand med förälskad blick. En annan flyende bort från något helvete inne i stan. Hit har jag kommit med planer om att smyga ut i natten och träffa Svante för att forma ungdomens äventyr tillsammans. Eller sätt fram emot släktens trygga famn och farmors goda tårtor.

Det blir extra tydligt iår. Något har hänt sedan sist. Vägen ner till bryggan blir en nostalgitripp. Jag minns hur gräset som nu når upp till knäna för länge sedan kittla en 8 år gammal Adam på naveln. Jag minns att en stor, knölig, orange flyttväst gjorde livet surt en gång när jag gick den vägen innan pappa bar upp mig. Jag minns i tonåren hur hjärtat började slå fortare när flickor cyklade förbi alldeles utanför tomten. Jag minns hur vi gömde läsk ute i boden för att ingen vuxen skulle märka. Överallt göms minnen och anekdoter som bara väntar på att bli upptäckta och återberättade. På gräsmattan sitter jag och blickar ut över dem. Ut över mitt liv. Landet har fått en ny innebörd detta år. Och lugnets lyx är inte längre endast en klyscha utan en realitet. Herregud vad jag låter gammal.

Jag minns både härliga minnen och trivs att vara här i nuet. Trivs av att blicka runt på mina olika episoder av livet med en passande låt som soundtrack i öronen. Enda gången mitt humör sviktar är när mottagningen sviker mitt i ett spännande Sommarprat. Och det tyder väl om något på harmoni.

/ Adam

Jag älskar tiden innan allting börjar. När längtan fortfarande finns i bröstet och man tänker på allt som ska hända. Det kan vara dagarna innan ett sommarlov eller under planeringen av en lång resa. Allting är möjligt och det finns inga begränsningar. Ångesten över att det håller på att ta slut är obefintlig och stressen att man inte ska ta vara på de härliga dagarna existerar inte eftersom de inte ens har börjat.

Det bästa exemplet på detta handlar inte om sommarlov eller resor utan om sushi. Varje gång jag ska äta de japanska små bitarna får jag en skvätt ångest för att dem ska ta slut. Det gör att jag både njuter och lider på samma gång för varje bit som jag stoppar i munnen. För varje smakupplevelse i munnen försvinner en bit på tallriken och det är så tydligt hur dem blir färre. Därför är det allra bästa med sushin inte själva bitarna utan misosoppan. Även om den inte är hälften så god som själva sushin äter jag den enbart med lycka eftersom jag vet att alla bitarna är kvar och väntar på mig. Långsamt sörplar jag i mig den med ett pillemariskt leende som om jag har lurat livet.

När du kan tänka på det som lockar utan begränsningar och när du har alltid framför dig är det lätt att njuta. Värna om den tiden och inte bara när du är där. Njut av planering, drömmar och misosoppa.

/ Adam

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik, sjöng Lill Lindfors en gång för länge sedan. Hon kunde inte haft mer fel.

Det är nämligen inte glädje som skapar musik. Det skapar heller inte filmscener eller teaterpjäser. Glädjen viker inte vår tvätt eller betalar våra räkningar. Allt detta drivs av någonting helt annat. Kanske vår största motor. Ångesten. Att vara kreativ innebär för mig att besegra ångesten och känna den lätta från min axlar när jag är klar med vad jag påbörjat.

Vi alla känner igen oss i den fulla tvättpåsens lysande blåa färg när den står intryckt i ett hörn i vardagsrummet. Sen. Jag ska göra det sen. Första kvällen känns det bra. Operation tvätta är över, avklarad. Att lägga in den i garderoben ingick inte i dagens sysslor. Soffan lockar med sin trogna bekvämlighet och helt plötsligt känns Beck som en riktig pang-rulle. Dagarna går och till slut vågar man inte ens titta in i hörnet där den blåa hemska tvättpåsen står och glor tillbaka på än. Men den är ständigt där med sin närvaro. Blåare och blåare för varje dag som går. Till slut händer någonting som gör situationen outhärdlig, man kanske ska få besök, eller att sina underkläder börjar ta slut. Långsamt börjar man närma sig den. Ganska snart efter att man börjat märket man att man både viker och hänger, stryker och skakar i en ganska hög hastiget. Vissa stunder är det till och med lite kul. Femton minuter senare är det klart. Så tänker man; nästa gång, nästa gång SKA jag göra det direkt. 

Här nedan kommer baksidan av en bok jag håller på att skriva. Den heter Kyss mig.

Under sommaren förändras allt. Williams föräldrar skiljer sig och han blir tvungen att flytta med hans mamma till Stockholm. Mamma är lycklig över att äntligen flytta ifrån den lilla byn de tidigare bott i. Hon förstår inte alls att William bara är arg för att flytta ifrån sina vänner.

Men hösten blir inte som någon av dem tänkt sig. Livet i Stockholm tar William med storm och nya sidor i honom börjar väckas till liv. På helgerna duggar festerna tätt och William försöker drastiskt bli av med både dialekt och oskuld. Det är ett nytt liv som uppdagas för William som inte alls är van med Stockholms snabba puls. Men sen kommer Amanda in i bilden. Hon är en tjej man först får känslor för och sen försöker lära känna. En tjej man kan göra vad som helst för. Precis vad som helst.

Kyss mig är en bok om att vara ung i Stockholm. Om hur man kan förändras när livet blir en fråga om status och bekräftelse istället för vem man egentligen är. När alla blir småkändisar på olika sociala medier växer pressen på de vanliga ungdomarna. Helt plötsligt får man en förväntan på sig att man ska vara någon, man ska skapa sig ett namn. Kyss mig handlar om hur man åter hittar sig själv och hur långt det ibland kan gå innan man inser att man lever sitt liv endast efter andras förväntan. 

/ Adam

Vill känna perfektion i det stilla. I det tysta. När solen försvinner bakom husen och skuggan kastar sig mot oss ska lyckan stå kvar, stå pall. När euforin har tystats ska glädjen synas och greppa tag i min hand.  Den ska icke stå för stolthet och icke heller osäkerhet. Utan ärlighet och trygghet. Ty om all det goda försvinner när all lycka är över, då är det inte säkra ben vi står på. Och inte heller en säker famn vi faller i. Jag vill känna perfektion i det stilla. Ty lycka försvinner. Men kommer alltid åter. 

/ Adam

Vad passar bättre en fredagkväll än ett iskallt tips om en god öl.

Pabst - Blue Ribbon är ett amerikanskt ljust lager. Alkoholhalt 4,5% och kostar 12.90kr per flaska. Den är tappad i en svinsnygg flaska men inte heller det är det bästa med denna fantastiska öl. Den har nämligen skruvkork! Ni slipper den ständigt stela frågan om öppnare. Nej denna öl är fan rätt schyst asså och jag lär dricka den ikväll och kanske imorn också om det inte vill sig bättre.

Skål!

/ Adam

Ingen har missat att Sommar i P1 har börjat. Iallafall inte jag. Mitt första varma tips (och mitt hittills enda) är Jonas Gardell. Han öppnade väldigt väntat årets sommar och berättar om mycket men framför allt det väntade; hur det var att växa upp i Stockholm som homosexuell under 70- och 80-talet. Torka aldrig tårar - den riktiga historien.

Ni hittar den på SR appen såklart!

/ Adam

Vi har lite problem med internet där vi alla tre från hatthyllan spenderar midsommar helgen. Därför får ni vänta på bilder och anekdoter tills söndag. Men här kommer en bild som får beskriva våran midsommar dag. Det bjuda på arabisk dans, melankoliska uppträdanden och enormt mycket kärlek.

Hej!

/ Adam

Nu är vi på plats. Mina närmaste vänner är samlade tillsammans på min otroligt fina och saknade vän Fridas landställe. Platsen är Spillersboda utanför Norrtälje. Midsommar är anledningen och nu väntar tre dagar av fest och minnesproduktion. Om just det kommer det skrivas mycket om under helgen från oss alla tre, det kan jag lova. Nu ska jag berätta om någonting annat.

För precis ett år sedan var jag nämligen också här. Samma människor på samma plats och även då var det midsommar som skulle firas. För alla som är här är nog det mesta sig likt. För mig är allting annorlunda. Under just den tiden gick jag igenom min värsta period levandes på denna jord. Kaos i familjen tillsammans med grova kärleks bekymmer gjorde att inga vänner eller solnedgångar kunde få mig att må riktigt bra. Jag pendlade mellan att knappt vilja leva och bara må allmänt dåligt. Ni som mått likadant vet. Man vill inget hellre än att släppa allt och bara skratta med, men det går bara inte. Man är som i en egen bubbla där lycka inte existerar. Som om den reflekteras bort några centimeter ifrån än och aldrig träffar dig.

Nu är bubblan försvunnen, den försvann när våren kom. Men det blir inte tydligare än när jag sitter på samma berg och blickar ut över samma solnedgång, fast nu med lycka i bröstet. Det är nog en känsla som måste upplevas för att förstås. Egentligen vill jag nog bara skriva av mig. Egentligen vill jag nog bara berätta hur underbart det är att må bra. Ta hand om er kära läsare. Och njut av varje sekund där ni känner lycka.

Puss.

/ Adam

En helikopter landar på glastaket över en värdedepå utanför Västberga. Tre rånare utrustade med automatvapen tar sig in i huset och lämnar 20 minuter senare med ett byte på över 30 miljoner kronor. Polisen är grundlurad och kan bara titta på när helikoptern försvinner iväg.

Det låter som en beckfilm. Men är faktiskt precis vad som hände för mindre än 4 år sedan i en Stockholms förort. Självklart minns man det. Men inte så mycket som man borde. Nu har P3 dokumentär gjort ett avsnitt tillägnat denna händelse, med en otrolig dramaturgi slängs man in i det största rånet i Sveriges historia. Ladda ner Sveriges radio appen nu och klicka vidare på program. Grym underhållning när du är på väg till jobbet eller gymmet!

Mycket nöje!

/ Adam

Stunden. Så plötslig. Så skör. En förväntansfull skugga lägger sig ofta över den. Och utan att du hunnit blinka förvandlas den snabbt till något förflutet. Lev alltid i alla dina känslor. Inte bara de som du längtat efter.

/ Adam

Jag kommer börja detta inlägg med en av de största klyschorna genom tiderna. Men efter att först sträckläst boken på två veckor och sen sätt filmen några dagar senare har jag än en gång kommit fram till det. Boken ÄR mycket bättre än filmen. Jag vet att det är otroligt tråkigt sagt men det stämmer och nu ska jag berätta varför.

Något jag älskar är att läsa en bok när jag vet att det finns en film. Då snurrar min hjärna extra fort för att försöka framställa bilder i mitt huvud av orden jag läser. Vetskapen om att jag snart kommer få facit på hur det ser ut skapar en kick i läsningen. Så även denna gång. Den store Gatsby är skriven på 20-talet av författaren F scott Fitzergald. Boken är 180 sidor lång och går i ett långsamt och djupt beskrivande tempo. Språket är helt fantastiskt och när han beskriver stämningen bland Long Islands festande människor känns det som man står där bredvid dem och dansar. Meningarna är vackra som om de var tagna ur en dikt och berättelsen greppet tag i en på djupet.

Detta är en otroligt läsvärd bok. Ett plus för den som annars har svårt att lyckas komma igenom ett par hundra sidor är att den endast är 180. Detta är ett tips framför allt till er som ännu inte sätt filmen. Ni har chansen till dubbel lycka framför er. Ta den!

/ Adam

En vardagseftermiddag vandrade jag i vanlig manér Hornsgatan västerut. Gillar att slinka in på de butiker jag känner för i stunden. Gå med gung i steget och njuta av takten i öronen. Mina ben gör som så många gånger förut, de styr min kropp mot Herr Judith. Södermalms second hand pärla är enligt mig en av stadsdelens verkliga smultronställen när det kommer till kläder.

Jag ser expediten och det slår mig att jag faktiskt tänkt på ett plagg som jag skulle vilja fylla ut min garderob med den senaste tiden. En brun mockajacka. Jag frågar honom och han skiner upp samtidigt som han berättar att dem fick in en igår. Vi vandrar in i det stora rummet och där hänger den. Ni vet när man tänkt på ett plagg ett tag, fantiserat om det och drömt sig bort bärandes det men det känns som att man aldrig kommer hitta ett lika snyggt som man letat efter. Men där hänger den. Och den är snyggare en man någonsin tänkt. Man betalar i ett rus av eufori, går med ett brett smile hem och hänger stolt upp den med sin egen galje i sin egna hall. Känslan är snuddar vid att ha en tjej hemma som man tidigare bara drömt om. Det är ett märkligt fenomen det där med kläder. Hur en bit tyg eller skin kan framkalla sånna känslor.

/ Adam