Jag har nämligen, hur många gånger som helst, vaknat upp djupt rotad i sängen och viskat för mig själv "vilken jävla skitdag". Ni vet när klivet upp ur sängen känns som Mike Tysons uppercut som träffar en rätt på hakan.

 

Så också idag. Måndag och jag hade 9,5 timmar av hårt jobb framför mig samt ett fyspass att avverka. Ibland får jag rätt, dagen går och magkänslan man hade när larmet gick igång 05.40 hänger över en hela dagen. Men lika många gånger har jag totalt fel. Idag, till exempel, stämplade jag in på jobbet med ett leende på läpparna. Jag visslade mig igenom de dryga nio timmarna och i bilen hem efter fyspasset slaktade jag "Dont stop beliving" i ren eufori. Varför? Fråga mig inte ens, det var en sån dag.

 

Men, imorgon kommer jag säker vakna med den där känslan igen, övertygad om att dagen kommer att suga. När skall jag lära mig egentligen?