I lördags gjorde jag någonting som jag aldrig tidigare gjort. Min mamma hade 50 års kalas och det var stor fest. Äldste son som jag är kände jag trycket på mina axlar. Något framförande måste göras. Veckorna innan började jag skissa på ett tal. Kände mig ganska nöjd med mina ord men inte helt tillfredställd. Det var fina ord jag skulle säga men det var också en känsla av att det inte räckte. Någonting mer skulle kunna göras. Så bestämde jag mig. Jag ska sjunga. När tanken kom till mig kom den inte för att tänkas över eller för att funderas på, den kom för att stanna, ingen annan utväg fanns. Jag som tidigare ändast haft mitt badkar som publik skulle nu sjunga för 50 personer och framför allt, till min mamma.

 

Ord blev till textrader och textrader blev till vers. Ord är någonting jag tycker mig behärska någorlunda iallafall, musik desto mindre. Till min hjälp tog jag en god vän vid namn Karl Holme som också skriver här på hatthyllan. Övandet började, vi strök, la till och fyllde på och till slut, natten mot lördag, stod låten klar.

 

När stunden var inne var nervositeten obeskrivlig. Efteråt har jag aldrig varit så stolt. Detta vill jag berätta för att uppmana alla att göra det man inte vågar och ta steget ut i det okända. Det är när man tänjer gränser som man utvecklas som mest men också känner den största och kanske den bästa bekräftelsen. I flera dagar nu har jag bara gått runt och mysigt och uppträdandet har legat som ett varmt bad på hornhinnan. Tveka inte, gör bara, även om ni är livrädda!

 

 

 

 

 

/ Adam