I en tid när det är lätt att stirra sig blint på att jämföra sig med andra är det lätt att glömma bort sig själv. Enklare att hitta felen med sig själv och höja dem runt omkring till skyarna. En av anledningarna till varför detta är så enkelt är för att nästan allt som visas upp av andra är deras bästa, utvalda sidor. Sällan väljer man att visa upp den nakna, sårbara och många gånger äkta sidan. Men den sidan känner man väldigt bra hos sig själv. Därför jämför man hela sig själv med de kanske bästa 20% hos alla andra. Självklart känner man sig ofta sämre. Framför allt i dessa tider då man enkelt kan följa både sina vänner och ovänner i deras vardag. Hur snygga dem är, hur sunt dem lever eller hur kul dem har. Det är enkelt att glömma bort att mellan varje foto har dem precis lika många dåliga hårdagar, kilar också in på Mcdonalds 03.30 och går på bedrövliga fester, men detta visas såklart inte upp för alla.

Var inte så hårda mot dig själv och förstå hur mycket du gör som får andra att bli avundsjuka och på just dig. Se dig själv från andras ögon ibland, jag lovar dig att du är mycket finare och vackrare än vad du tror.

/ Adam

Innebandy är de bästa jag vet.

  Jag är en person som ofta söker en mening i saker och ting. Meningen med att välja si eller så, meningen med att jobba, meningen i att spela innebandy etc. Av någon anledning är det otroligt viktigt för mig. Finns det inte en klar mening, nej varför ska jag då slösa tid på det?

  Ibland slår det mig att jag kanske borde syssla med "viktigare" saker än att spela innebandy. kanske borde jag tackla de vardagliga problem man ställs inför, spendera mer tid med familjen eller vännerna.

  Många av mina vänner har svårt att förstå varför jag väljer att år efter år satsa på innebandyn. Jag får ofta frågan "ska du inte ha en bärs då? ". Där går jag, alldeles för nykter, halv 12 och funderar redan på att dra hem. Nej, jag har innebandy imorn, svarar jag. Och alltid får man samma sluddrande svar; ”ähh, kom igen”. Sedan står man där med en oöppnad öl i handen. Man känner hur man blir mer och mer obekväm men skålar ändå för att fly konflikten. Jag kan faktiskt tycka att de är rätt jobbigt ibland.

Men, varför väljer jag då att fortsätta med innebandyn år efter år?

  När jag spelar innebandy exciterar inget annat. Som klyschan så poetiskt säger, ”man lever i nuet”. Alla stressmoment och vardagliga problem är så långt borta som de bara kan komma.

  Samtidigt får jag hela tiden bekräftelse. Från mig själv och från andra. Jag kanske slår en bra pass och får tummen upp, gör en snygg fint eller sätter ett mål och får lagets high fives. Bekräftelse får än att må bra. Det är ingen hemlighet. Vi är alla narcissister innerst inne. Vi är bara olika ödemjuka om det.

  Dessutom utlöser träning lyckoämnen i kroppen som får stress och ångest att dämpas också efter träningen. Man sover bättre och får umgås med likasinnande.

  Det får mig alltså att må jävligt bra.

Om någonting får mig att må bra finns det en stark mening i det. Det behöver inte vara krångligare. Om något får mig att må så pass bra som innebandyn gör, varför i helvete ska jag inte syssla med det då?

  Jag tror att meningen med livet är att vara lycklig. Så snälla ni, syssla med de som gör er lyckliga. De tänker jag göra.

Lev livet / Kalle

Ligger djupt rotad i min underbara säng, knaprar jordnötsringar och tänker över livet allvarligare gåtor. Jag vet vad ni tänker; "jordnötsringar, de va fan inte igår". Men jag har funderat mycket på en sak, en viktig sak.

Vad gör egentligen en sommar riktigt bra?

För två år sedan var jag, Adam, Svante (vi som driver Hatthyllan) samt min kusin Sebastian på en Ö-luff i Grekland. Vi hade nyss fyllt 18, hade sommarlov, var myndiga och friare än någonsin. Vi kunde göra vad fan vi ville. Det skulle bli den bästa sommaren i våra liv. Här skulle livet peaka helt enkelt.

   I år var jag 20, jobbade i princip varje vardag, och var dessutom pank efter två månader i Asien. 

   Trots detta så var sommaren i år hästlängder bättre än den för två år sedan.  På ett sätt är det ett jävla mysterium, på ett annat plan helt logiskt.

För två år sedan hade jag nämligen fått bekanta mig med en elak jävel. Jag hade för första gången lärt känna Ångest och umgicks med den konstant. Jag var en sånt typ. Oroade mig alldeles för mycket, om pengar, jobb, framtid etc. Det går att filosofera i åratal om varför men de är inte de väsentliga.

   Efter sommaren gick jag in i en tuffare period präglad av just detta. Jag var absolut inte deprimerad, och jag vet att det finns massor som mår mycket sämre än vad jag gjorde då, men jag var inte riktigt mig själv längre. Inte lika glad eller lycklig.

   Efter ett tag vände vinden och idag är jag överlag en mycket gladare och lyckligare person och även om det går lite i vågor så har jag den här sommaren för det mesta gått runt jävligt glad. Över vad vet jag inte riktigt. Men de är oväsentligt.

Och är man inte glad eller lycklig spelar de andra så jävla lite roll. Så enkelt är det.

 Simma lungt / Kalle

Att gå på en helt vanlig väg med helt vanliga träd omkring säg är inte helt vanligt om musiken också finns omkring dig. Eller i dina öron iallafall. Känner ni igen er? Radio funktionen på spotify (rekommenderas starkt) är på och helt plötsligt börjar benen gå i takt med låten och handen åker upp av säg själv för att träffa symbalen. Läpparna formar tyst orden som sjungs och framför allt börjar känslor, härliga känslor att spridas i kroppen. Man får för sig att fixa det där man aldrig tar tag i, börja träna, betala räkningar och fråga henne om hon vill ses. Allt värkar så enkelt när dem rätta tonerna sätts in i livet. Livet blir lite mer likt en film eller iallafall en musikvideo. Så går låten mot sitt slut och byts mot en annan. Sakta börjar gången bli mer normal och dem sprudliga tankarna tonar sakta ut.

Tillbaka till det vanliga. Men det kommet fler stunder då du perfekt lyckas tonsätta livet. Kom då ihåg hur känslorna kändes.

/ Adam

Bläddrar ointresserat igenom Instagram flödet. Blicken skummar genom bilderna, tankarna är på podcasten jag samtidigt lyssnar på. Precis som vanligt med andra ord. Så ser jag det. Det som får min fulla uppmärksamhet. En bild av en gammal vän, pussades på en kvinnomage till kommentarerna som lyder; " Grattis!" "Gud vad roligt för er!" "Du kommer att bli bästa farsan!" Osv. 

Han. Lika gammal som jag. Ska bli farsa. Aldrig har vuxenlivet varit så närvarande. För även om jag med mina 20 år svarar att jag är vuxen när någon frågar saknar jag väldigt många av de kriterierna jag som barn ansåg en vuxen borde ha. Men här va den. Vuxenvärlden. Helt oundvikligt greppa den tag min hand och slängde för några minuter in mig i en värld av tankar där jag knappt förstod någon. Och plötsligt kände jag. Att vara vuxen är nog inte mer än det här. Än det som pågår hela tiden. Det kommer nog inget stort avslut på tiden som barn. Ingen tydlig övergång som jag som liten hade trott. Men det kanske är bäst så, att helt plötsligt bara inse.

För även när man är vuxen kan man göra vad som egentligen är ämnat för barn. Man kan smita undan när bostadsrätten har gårdsstädning, ha svårt att sova den 23 december och äta godis tills man mår illa. Det tänker iallafall inte jag sluta med.

Alla borde köpa detta armband från organisation Ung Cancer. Det är en av Sveriges snabbast växande organisationer och den är inriktad till unga vuxna människor mellan 16 - 30 år som drabbas av cancer. 100 kronor kostar armbandet och pengarna går direkt till hjälp för de behövande. På köpet får du ett snyggt armband att bära med stolthet. Det finns också andra armband eller kläder om just detta inte är i smaken.

Denna organisation försöker göra världen till en bättre plats för dem som behöver det som mest. Hjälp dem med de. Det ska iallafall jag.

Besök deras hemsida här: http://www.ungcancer.se/

/ Adam