Nu är vi på plats. Mina närmaste vänner är samlade tillsammans på min otroligt fina och saknade vän Fridas landställe. Platsen är Spillersboda utanför Norrtälje. Midsommar är anledningen och nu väntar tre dagar av fest och minnesproduktion. Om just det kommer det skrivas mycket om under helgen från oss alla tre, det kan jag lova. Nu ska jag berätta om någonting annat.

För precis ett år sedan var jag nämligen också här. Samma människor på samma plats och även då var det midsommar som skulle firas. För alla som är här är nog det mesta sig likt. För mig är allting annorlunda. Under just den tiden gick jag igenom min värsta period levandes på denna jord. Kaos i familjen tillsammans med grova kärleks bekymmer gjorde att inga vänner eller solnedgångar kunde få mig att må riktigt bra. Jag pendlade mellan att knappt vilja leva och bara må allmänt dåligt. Ni som mått likadant vet. Man vill inget hellre än att släppa allt och bara skratta med, men det går bara inte. Man är som i en egen bubbla där lycka inte existerar. Som om den reflekteras bort några centimeter ifrån än och aldrig träffar dig.

Nu är bubblan försvunnen, den försvann när våren kom. Men det blir inte tydligare än när jag sitter på samma berg och blickar ut över samma solnedgång, fast nu med lycka i bröstet. Det är nog en känsla som måste upplevas för att förstås. Egentligen vill jag nog bara skriva av mig. Egentligen vill jag nog bara berätta hur underbart det är att må bra. Ta hand om er kära läsare. Och njut av varje sekund där ni känner lycka.

Puss.

/ Adam