En vardagseftermiddag vandrade jag i vanlig manér Hornsgatan västerut. Gillar att slinka in på de butiker jag känner för i stunden. Gå med gung i steget och njuta av takten i öronen. Mina ben gör som så många gånger förut, de styr min kropp mot Herr Judith. Södermalms second hand pärla är enligt mig en av stadsdelens verkliga smultronställen när det kommer till kläder.

Jag ser expediten och det slår mig att jag faktiskt tänkt på ett plagg som jag skulle vilja fylla ut min garderob med den senaste tiden. En brun mockajacka. Jag frågar honom och han skiner upp samtidigt som han berättar att dem fick in en igår. Vi vandrar in i det stora rummet och där hänger den. Ni vet när man tänkt på ett plagg ett tag, fantiserat om det och drömt sig bort bärandes det men det känns som att man aldrig kommer hitta ett lika snyggt som man letat efter. Men där hänger den. Och den är snyggare en man någonsin tänkt. Man betalar i ett rus av eufori, går med ett brett smile hem och hänger stolt upp den med sin egen galje i sin egna hall. Känslan är snuddar vid att ha en tjej hemma som man tidigare bara drömt om. Det är ett märkligt fenomen det där med kläder. Hur en bit tyg eller skin kan framkalla sånna känslor.

/ Adam