Jag lämnade in en drös med byxor hos min skräddare för ett tag sedan. Alltifrån små finjusteringar till stora hål i rumpan behövde fixas till. Han såg lite bekymrad ut och frågade om jag hade bråttom när jag slängde upp åtta par byxor på disken. På något vis tyckte jag lite synd om honom efter att ha sett samma svettiga panna vid varje besök. Jag svarade att han kunde ta det lugnt och jag fick en tid att hämta upp de om två veckor.

Efter två veckor i mina sämsta ieans gick jag förbi för att hämta upp mina "nya" hela byxor. Han hälsade glatt och jag sträckte fram lappen.
-Ja, det är du kompis! Vänta lite så ska jag hämta dina grejer.

Skräddaren gick runt ett tag, bläddrade bland kavajer och skjortor och verkade än mer stressad än någonsin. Han sa något på arabiska till de två kvinnorna i slöja som stod och tvättade kläder i baljor. Det luktade som jag tror det luktar i Indien.

Efter någon minut på lagret kom han ut med pannan i djupa veck.
-Jag är ledsen kompis, de är inte klara. Kom tillbaka klockan två så får du dem.

Mycket punktligt var jag tålmodigt tillbaka 14:00. "CLOSED" stod det på en handskriven lapp på dörren. Nu började det rinna över för mig. Det fanns dock inte mycket att göra, utan jag fick vänta tills på måndag då de faktiskt var klara. Jag fick dessutom 20 kronor i rabatt.

I framtiden kommer jag alltid säga att jag har bråttom. Jag gav honom lillfingret, men han tog hela handen.

/Svante