Jag åkte nämligen hem från landet efter lite julfirande då bilens "säkerhetsläge" slog in. Vi blev tvungna att stanna bilen och jag tyckte att jag hittade en lämplig plats. Efter en kort stund verkade problemet vara löst och jag skulle lugnt och försiktigt backa ut på vägen igen. De enda var att ett av framhjulen, i takt med att jag gasade, grävde sig djupare och djupare ned i vägens dike. Problemet var ett faktum, jag satt helt fast. Efter många om och men stannade två vänliga själar för att hjälpa oss. Vi grävde å grävde, drog och försökte gunga oss loss. Inget hjälpte. Vi försökte till och med dra oss ur med hjälp av en bogseringslina. Allt förgäves. Tills det, en dryg timme senare, dyker upp en härlig äldre man med en annan gammal favoritbil, nämligen en Range Rover med starkare motor än våra andra tre bilar tillsammans.

 

Han idiotförklarade oss mumlandes innan han plockade fram bärgningslinan 2.0. "Jag har dragit loss lastbilar med den här kärran" skröt han samtidigt som han plockade fram en krok ingen visste fanns i min bil, skruvade fast den för att sedan lekande enkelt dra upp oss ur diket och snabbt avlägsna sig utan att ens önska oss en god fortsättning. En sann rockstjärna med andra ord. Så om du mot förmodan läser detta. Återigen TACK.

 

Vintern har många ljuspunkter. Många sämre mörka egenskaper också, men dem vill jag inte prata om nu för det gör vi så mycket annars. En fint och vackert fenomen med vintern tycker jag är när blicken vid olika tillfällen faller över lägenhets- eller villaområden. Tillexempel när man åker över en bro med tunnelbanan och det glittrar av de tända fönstrena på höghusen som sträcker sig mot himlen. Om man kommer riktigt nära kan man se någon som gör ordning middagen eller kurrar ihop sig framför TVn.

 

När man går förbi ett lägenhetshus blir det så tydligt i vilka fönster som någon är hemma, vilka lägenheter som är fyllda med liv. Och det är härligt. För det blir inte tydligare än under vintern att alla hus egentligen är hem, för någon.

/ Adam

 

 

Vem vill inte höra Petter berätta sin egen historia om hur en av Sveriges största HipHopartister gick från att vilja vara kungen av Kocksgatan till den perfekta trebarns pappan. 
 
Att få följa med när Petter själv berättar om vad som fick honom in på artisteriet och hur hans uppväxt präglade och påverkat honom känns priviligerat. I TV4s Så mycket bättre skrapades lite på den till synes ganska hårda ytan, i Värvet går vi ner på djupet.
 
Denna intervju är både en berättelse om en intressant människas resa och karriär men också ett samtal om vardagliga problem som ångest och bekräftelsebehov. Ni får höra honom berätta om en låt han inte själv är nöjd med och hur han som liten testade en miljon olika sporter utan att hitta hans grej. Han berättar också att han nu helst av allt skulle vilja måla i ett helt år, utan att behöva tänka på någonting annat. Detta och mycket mer pratar han och Kristoffer om i ett mycket bra Värvet avsnitt.

Jag tror nästan alla i detta land på något sätt har stött på Petter och de allra flesta har också en åsikt om honom. Nu har ni en chans att få hans version. Ta den!

 

Intressant är hur låten kan få en sån totalt annourlunda betydelse när den han kysst samt hans partner har samma kön. Plötsligt uppskattar jag verkligen texten. Lyssna själva:

 

 

 

 

Extra bra är denna känsla om den första låten upptäcks på radio. I några veckors tid har man suttit kaffet i halsen eller hoppat till av glädje när de första tonerna spelas. Sen hittar man den och lägger till den på sin spellista och helt plötsligt kan man sätta på den hela tiden och man undrar vafan är haken så här bra förtjänar ingen att ha de!

Detta vill jag berätta eftersom att jag nämligen befinner mig i denna lyckobubbla just nu. Jag har nämligen funnit enmansbandet Passenger.

Och här kommer han:

 

/ Adam

 

 

 

De som är mest aktiva på de sociala medierna är idag mellan 15 - 30 år gamla. I den åldern är man ofta på väg in i livet, hungrig på det nya. Men vad händer när dessa människor blir äldre? När de flesta av dessa människor har slagit sig till ro och lämnat det festande, spontana och inte minst socialamediervänliga livet. När dem får barn och barnbarn. Eller börjar dö. Idag är det bilder på vältränade kroppar, festande ansikten och hälsomatlagning som regerar över instagram. Risken är att det imorn är söta barn eller barnbarn, familjer på väg till semestermålet och  om tillräckligt länge även begravningar. Hur skulle det se ut om en gravsten kom upp i flödet och bilden fick 3 likes?

 

Idag lever många ett liv nästan helt utan integritet och där omvärdlens hårda och bedömande ögon vakar över nästan allt du gör. Det är en stor press där ditt liv ständigt betygsätts av de runt omkring dig. Vissa klarar det, andra inte. Vissa blir dagligen stärkta av detta, andra förlorar sin självkänsla totalt.

 

 

/ Adam

 

Jag älskar stunden när någonting går från att vara medelmåttigt till att vara riktigt bra eller intressant. Det kan vara en låt, en film eller som i detta fall en person. Özz Nujen var för mig en ståuppkomiker som oftade skämtade på sin egen bekostad genom att prata om ihoppväxta ögonbryn eller håriga bringor. Han var bara en annan i smeten av komiker som pratade om kulturkrockar och jämförde svenskar med olika etniska bakgrunden med varandra. Efter drygt en timme med Kristoffer Triumf träder för mig en helt annan person fram. En smart och eftertänksam människa som ständigt går en hårfin balansgång mellan humor och allvar. Det blir en härlig intervju där man både får följa Özz ståuppshistoria men också hans andra riktiga livsshistoria, som är minst lika intressant. Ta chansen att lära känna Özz!

 

Just denna intervju får betyget:

Den gamla klyschan lyder ”ord är makt”. Men ni som känner mig vet att jag menar på att klyckor, de kommer utav en anledning.

I veckan såg jag filmen om Olof Palme. En av de mest uppskattade Statsministrar Sverige någonsin haft. Det slog mig vilken retoriker Palme var. Han hade ett amerikansk, tydligt, harmoniskt och otroligt fångande sätt att tala på. Något man sällan ser i den svenska politiken idag.

   Palme lyckades till exempel med bragden att reta upp det amerikanska styret efter hans kritik mot deras invasion av Vietnam. Jag har tyvärr svårt att tro att George Bush besvärades av Göran Perssons liknande kritik när de gick in i mellanöstern.

 

Nyligen hölls den första, av tre, debatter mellan Barack Obama och presidentkandidaten och miljardären Mitt Romney. Obama fick mycket kritik efter debatten för att ha verkat tröttsam. Hans argument om hur han vill styra landet var alltså inte problemt. Efter debatten gick hans utmanare Romney om i mätningarna och stod alltså som knapp favorit att bli vald som Amerikansk president. Kanske världens mäktigaste position.

   Detta är alltså en man som vill ta bort rätten till att göra abort och som vill fortsätta krigen i mellanöstern.

 

Det bevisar hur viktigt en god retorik är. Dessutom är detta något vi alla använder oss av varje dag. Hela tiden. Till exempel när man skall övertala morsan att vi ska se sporten istället för halv åtta hos mig, när man försöker få hem ett ragg från krogen, i jobbintervjuer och så vidare. 

 

Kanske inte lika avgörande för världsfreden, men ändå.

 

Har ni tänkt på hur viktigt det är att ha en idol? Någon att se upp till och försöka efterapa. En person som kan inspirera och gestalta en verklighet du vill vara i. Ens första idoler är nog oftast ens föräldrar, och med åren kommer fler såsom fotbollsspelare, artister, skådisar och så vidare. Nu för tiden byter jag idol lika ofta som jag klipper mig, ungefär var sjätte vecka. Omedvetet såklart, men när jag får upp ögonen för någon vill jag veta allt om hen.

Just nu vill jag veta allt om Lotta Lundgren. Jag läser hennes gamla blogg, kollar hennes gamla tv-program och lyssnar på gamla radiointervjuer. Hon är kvinnan som helt plötsligt en dag sa upp sig från sitt yrke som copywriter, där hon hade fått sig ett bra anseende i branschen och bestämde sig för att arbeta med mat. På vilket sätt hade hon ingen aning om, men mat skulle hon jobba med och nu har hon släppt en kokbok och varje torsdag kan du se henne tillsammans med Erik Haag i "Historieätarna" på SVT. Att lämna allt man byggt upp för att göra något man hellre vill helt chansartat och sedan lyckas är något iallafall jag ser upp till!

 

 

Rain Man är den klassiska filmen om Charlie Babbitt (Tom Cruise) som sent i livet upptäcker att han har en bror. Detta gör han i sammband med att deras förmögne far dör. Raymond Babbitt (Dustin Hoffman) som är broden får ärva 3 miljoner dollar till Charlies stora besvikelse. Charlie letar upp Raymond som bor på ett behandlingshem. Man får sedan följa de både brödernas resa genom USA som är minst sagt händelserik.

 

Rain Man handlar om att lära sig att se nya sidor hos andra människor men också hos sig själv. Den handlar om fördomar och relationer människor emellan. Denna handling bäddas in med roliga kommentarer och härliga karaktärer vilket gör att man hela tiden vill se vidare.

 

Skådespelarinsatsen i denna film är bländade. Dustin Hoffman som spelar den autistiska Raymond Babbit är helt fenomenal och Tom Cruise som jag annars har svårt för i sina klassiska actionfilmer växer här i en annan roll och det blir riktigt bra. Filmen överlag är en snygg film med en skön blandning av allvar och humor. Detta är ett varmt filmtips som defenitivt är värt att se! 

 

 

Betyget blir:

 

/ Adam

 

En kul parodi på Nickelback där de driver med vårt sätt att använda de sociala medierna. Något som tagits upp här på Hatthyllan tidigare. Bland annat här.

 

 

För mig ligger nyckeln i att komma ut och göra någonting. Gärna innan det blivit mörkt. Det kan vara en promenad men kameran i högsta hugg eller att strosa runt i butiker. Detta både för att det är skönt att komma ut men minst lika mycket för att det är skönt att komma in. Jag vill vara ute sådär länge att kylan slutat vara fräsch och börjat bli jobbig. Komma in i hallen, ta av sig skorna och på sig raggsockorna, krypa ner i soffan, dra på sig filten och knäppa på TVn. Genom fönstret se hur mörkret tar över och kompensera genom att tända några ljus. Gitarren kanske plockas fram och man plinkar lite på någon gammal låt. Efter någon timme öppnar man kylen för att hitta lite insperation och slänger sedan ihop något snabbt men gott. Under resten av kvällen är det TVn som är huvudperson i min söndag. Gärna både en film, Solsidan och sist halvhjärtat följa hur det går för Filip & Fredrik. 

 

Denna söndag får högsta betyg! Först ett besök på Strand Hornstulls våffelbuffé tillsammans med min vän Olivia. För 200 kr serverar dem varje lördag 11-16 och söndag11-17 våfflor och massor med annat gått. Där kan man sitta i timmar och bara äta, prata, skratta och känna bakfyllan drivas ut ur kroppen. Ett varmt tips! När vi var klara med ätandet gick vi till Strands egna loppis som dem varje söndag anordnar i samma lokar som nattklubben ligger i några timmar tidigare. Väl hemma blev det film och säsongsfinal av Solsidan. En trött Adam sonar ut. Godnatt!