Som vanligt ringer klockan 05,30. Snoozar en halvtimme i vanlig ordning innan det slår en. Det som får en att vilja gå upp i stället för att ligga kvar.
Väl på jobbet möts man av leenden och mer än ett "det är lungt" när man kollar läget. Låtarna på radion är bättre än vanligt och man kan till och med bjuda på ett leende när P3 spelar Stiftelsens annars så förfärliga ”Vart jag än går”. Att sortera dagens post går som en dans på rosor och rätt som det är så har helgen börjat.
Jag vet inte varför, men det ÄR något alldeles magiskt med fredagar. Det måste vara veckans bästa dag. Förväntningarna på helgen stiger och drömmar om vilka galenskaper som kommer att utspela sig vaknar.
Den här killen har allt. Magrutorna, blicken, dansen. Allt man behöver.
Men vad som chockar mig mest och väcker mest känslor inom mig är inte dessa sorgliga historier som dokumentären bygger på utan det är hur man återigen får en inblick av hur många faktiskt tänker i USA och vilka värderingar och åsikter många står för. Att stora delar av av befolkningen är emot homosexualitet och att normen inte är att rasism ska fördömas som fullkomlig idioti. I detta land som för många är det självklara ansiktet utåt för välbefinnande, självförverkligande och nytänkande finns det stora delar och många människor som fortfarande är på stenålders nivå i hur man ser på människan och dess värde. Dem lägger sina värderingar i händerna på en Gud med kraftig dubbelmoral och använder citat från 2000 år tillbaka som vägledning i livet. Detta är väl inte något nytt men varje gång det syns får det mig att höja stridsyxan och gå till skriftlig attack!
Nu blev detta inte så mycket en recension om dokumentären Bully. Nu kommer några ord. Den var bra, gripande och välgjord. Absolut värd att se eftersom den sätter igång tankarna och väcker känslor. Och det är bra.
Alla har vi våra tunnelbanekompisar. Buss, pendel eller spårvagnskompisar fungerar naturligtvis precis lika bra. Alla som regelbundet nyttjar något utav ovanstående färdmedel vid ungefär samma tidpunkt varje (var)dag har nog tagit del av detta fenomen. Personer som du delar en del eller hela resan antingen till eller från jobbet exempelvis. Dessa människor träffar du 3 till 5 gånger varje vecka. Ibland står ni så nära att i vilket annat sammanhang som helst hade en kyss klart legat i luften. Det är lite som trevande kärlek, ibland råkar era händer snudda vid ett räcke och båda rycker genant undan och stönar fram nån ohörbar ursäkt. Tänk vad mycket mer man kunde få ut av färden till jobbet om man bestämde sig för att lära känna sina tunnelbanekompisar. Men bekvämligheten i att trycka på play för en ny låt eller podcast vinner tyvärr över nyfikenheten för sin tämligen outforskade kompis.
/ Adam
Vissa dagar svartnar det för mig när jag tänker på kvällens middag och man ska försöka hitta på något gott och hyfsat snabblagat. Därför brukar jag alltid bestämma mig på morgonen innan jag hunnit bli eftermiddagstrött och får den för tillfället briljanta idéen sushi eller annan dyr hämtmat.
Idag fick jag ett nytt recept med parmainlindad lax och ugnsrostad fänkål. Det är bara att snurra skinkan runt laxen och köra in den i ugnen med olivolja. Fänkålen halverar man och lägger i en form, häller över vitt vin, kluttar på smör och saltar. Sen blöter man smörpapper som man knöglar ihop och fyller ut formen med och packar runt fänkålen så att den "ångas" och behåller saftigheten.
/ Svante
Igår skulle jag strimla vitkål med min nya mandolin. Jag skivade av en bit av min tumme istället och fick med handen i högt läge ta mig till akuten och sy ihop den igen. Så kan det gå, men skit i det nu.
I och med detta kom en sjukskrivning som i första tanken ledde till ångest på grund av rädsla för tristess och att vara alldeles ensam hela dagarna, så som det brukar bli när man är halvsjuk och hemma från jobbet. Men så var inte fallet denna gång. Jag tog tag i problemet och har haft en dag jag känner mig riktigt nöjd med. Jag har uträttat diverse ärenden, lämnat in alla mina byxor hos skräddaren, ätit lunch med mor och syster, städat ur garderob och badrumsskåp, hälsat på mormor, lyssnat på fyra podcasts från ”Sommar” plus två andra poddar och betalat räkningar.
Nu tänker ni säkert att det var väl inget särskilt, och dessa saker får ni ju gjorda var och varannan dag, men istället för att ligga i sängen hela dagen och kika på repriser av ”Vänner” varvat med ”TV-shop” med några korta avbrott för sömn och hämtmat så har jag faktiskt fått en massa gjort och känner mig som en vuxen, anständig människa.
Och imorgon kommer lönen, i form av hämtmat och tv-repriser i sängen, bara för att jag faktiskt fortfarande är i gränslandet mellan tonåring och vuxen och gör precis som jag vill.
/Svante
Herregud vad svårt det är att boka tvättid. Efter varje gång man vikt och strykt det sista tänker man, den här gången ska det iallafall inte dröja så länge innan jag tvättar nästa gång. Sen kommer allting, precis allting mellan. Ursäkterna för att slippa lufsa ner i tvättstugan avlöser varandra," idag passar inte så bra, sen har jag diskat idag också, man kan ju inte göra allt." Så går tankegångarna. Allt blir viktigare än denna tvättid och det slutar alltid med att man får gräva längst in i underklädes lådan för att ta på sig dem urtvättade, resårlösa fulkallsongerna. Dem man alltid tänker att man borde slänga. Men det sjukaste av allt är att just då när man sätter på sig dem tänker man, det här är väl ändå ganska lugnt. Helvete heller!
Jag ska skapa en tvättids app! Att typ instagram slutar fungera om jag inte tar en bild på nytvättade kläder. Eller nått.
Denna gång SKA det iallafall inte dröja så länge.
/ Adam
Ibland är man lättad för att man känner sorg när något hemskt händer. Lättad eftersom man borde känna sorg. Om man inte kände sorg skulle det kanske betyda att man inte brydde sig. Och det skulle vara hemskt, både att inse för sig själv men också visa för andra. Så därför blir man ibland ledsen när man inte är ledsen för att man just inte är ledsen.
Undra vad som är bäst. Lättad över att vara ledsen eller ledsen för att man inte är ledsen.
Konstigt det där.
/ Adam
Det kan vara alltifrån att planera en god middag för kvällen till att längta efter ett nytt avsnitt av ens favvopodd eller en weekend till Paris i vår. Det är som när man bestämmer sig för att börja träna och visualiserar sig själv som Dolph Lundgren inom en snar framtid. Orimligt, men inte omöjligt och utan någon form av plan är det svårt att få motivation. Man får aldrig trycka ned sina framtidsdrömmar genom att vara realistisk. Tror man inte på dem så uppfylls de aldrig och framförallt så blir livet mycket tristare för stunden.
Ni vet när det hopknölade pappret studsar kant och i från 5 meters håll.
När det kommer 7 bra låtar irad på shuffle listan, när man har gung i steget. När man precis hinner med tåget och tjejen mitt emot ler innan hon reser sig och går. När någon annan trampar i vattenpölen och man glider ner för trappräcket som om det vore det ända man någonsin har gjort. När blickarna vänds åt sitt håll och dina fotsteg går i takt till musiken. När man tänker tillbaka på någonting bra och blickar fram mot nått ännu bättre.
Den känslan har jag ikväll och den är härlig. Låt den komma oftare och framför allt. Låt den stanna kvar.
Titta på denna härliga video innan ni går ut för att möta kvällen. Ett hett tips från mig!
PS. Lycka till ikväll.
/ Adam
Ligger djupt rotad i min underbara säng, knaprar jordnötsringar och tänker över livet allvarligare gåtor. Jag vet vad ni tänker; "jordnötsringar, de va fan inte igår". Men jag har funderat mycket på en sak, en viktig sak.
Vad gör egentligen en sommar riktigt bra?
För två år sedan var jag, Adam, Svante (vi som driver Hatthyllan) samt min kusin Sebastian på en Ö-luff i Grekland. Vi hade nyss fyllt 18, hade sommarlov, var myndiga och friare än någonsin. Vi kunde göra vad fan vi ville. Det skulle bli den bästa sommaren i våra liv. Här skulle livet peaka helt enkelt.
I år var jag 20, jobbade i princip varje vardag, och var dessutom pank efter två månader i Asien.
Trots detta så var sommaren i år hästlängder bättre än den för två år sedan. På ett sätt är det ett jävla mysterium, på ett annat plan helt logiskt.
För två år sedan hade jag nämligen fått bekanta mig med en elak jävel. Jag hade för första gången lärt känna Ångest och umgicks med den konstant. Jag var en sånt typ. Oroade mig alldeles för mycket, om pengar, jobb, framtid etc. Det går att filosofera i åratal om varför men de är inte de väsentliga.
Efter sommaren gick jag in i en tuffare period präglad av just detta. Jag var absolut inte deprimerad, och jag vet att det finns massor som mår mycket sämre än vad jag gjorde då, men jag var inte riktigt mig själv längre. Inte lika glad eller lycklig.
Efter ett tag vände vinden och idag är jag överlag en mycket gladare och lyckligare person och även om det går lite i vågor så har jag den här sommaren för det mesta gått runt jävligt glad. Över vad vet jag inte riktigt. Men de är oväsentligt.
Och är man inte glad eller lycklig spelar de andra så jävla lite roll. Så enkelt är det.
Simma lungt / Kalle
Aldrig varit den som lockats av att ensam gå till biografen, eller tyckt det varit värt att duka fram finbesticken och korka upp ett bra vin med sig själv som ända gäst. Ingen tycker nog riktigt om att vara själv, eller ensam kanske är rätt ord. Men det finns de som kan utrycka att dem älskar att bara få vara med sig själv. Jag har aldrig förstått dem, inte förstått tjusningen med att låta tankarna skena iväg utan avbrott eller lyxa till det när det ändå bara är man själv som får uppleva de.
Eftersom jag flyttade hemifrån för drygt ett års sen har det blivit många ensamma kvällar. I början hade jag knep som att TVn ständigt stod på eller att jag så ofta jag bara kunde bjöd över kompisar som stannade tills jag var så trött att när dem sen gick kunde jag somna innan ensamheten trängde sig på. Tyckte att tystnaden skrek ensamhet och varje ljud blev en påminnelse om att det endast var jag som hörde dem.
Men som med mycket annat ger övning färdighet. Jag kan nu spatsera söders gator helt själv och känna välbefinnande. Kan komma hem innan det blivit mörkt utan att vara rädd. Låta tankarna skena iväg men ändå känna kontroll. Och det är värdefullt.
Så ett tips till dig som inte vill vara ensam. Va just det. Ensam. Så ser du att det blir bättre.
Fyra Carlsberg Hof senare, ett skönt gung i stegen, duggregn och en mage som kurrar efter mat. Njuter av stunden.
Varför avslutar man inte varje arbetsdag på detta vis?
Utan tårar ingen glädje. Det går inte att överkonsumera vissa saker, låt de vara lagom och gå inte över gränsen.
Det är otroligt vad självförtroende kan göra med människor. De kan verkligen förändra oss fullständigt.
Jag har en kille i mitt innebandylag som för tre säsonger sedan var relativt ny i a-lagstruppen. Han hade inte varit särskilt framstående under sina unga år men började nu mogna något enorm spelmässigt. Det gav han förtroende i herrlaget och därmed stärktes hans självförtroende massor. Det blev en fantastisk säsong med hela 22 poäng, varav 17 mål, på 20 matcher.
Förra säsongen hände sedan något. Svårt att peka på exakt vad, men de självförtroende han utstrålat tidigare fanns inte där. Han tog inte lika mycket plats på träningarna, spelade otroligt modlöst och krampaktigt vilket resulterade i totalt 9 poäng på hela säsongen.
Men så, likt en strömbrytare som tillfälligt slagits av, har han redan mäktat med 8 poäng i år, nu med hela 15 matcher kvar att spela.
