Bläddrar ointresserat igenom Instagram flödet. Blicken skummar genom bilderna, tankarna är på podcasten jag samtidigt lyssnar på. Precis som vanligt med andra ord. Så ser jag det. Det som får min fulla uppmärksamhet. En bild av en gammal vän, pussades på en kvinnomage till kommentarerna som lyder; " Grattis!" "Gud vad roligt för er!" "Du kommer att bli bästa farsan!" Osv. 

Han. Lika gammal som jag. Ska bli farsa. Aldrig har vuxenlivet varit så närvarande. För även om jag med mina 20 år svarar att jag är vuxen när någon frågar saknar jag väldigt många av de kriterierna jag som barn ansåg en vuxen borde ha. Men här va den. Vuxenvärlden. Helt oundvikligt greppa den tag min hand och slängde för några minuter in mig i en värld av tankar där jag knappt förstod någon. Och plötsligt kände jag. Att vara vuxen är nog inte mer än det här. Än det som pågår hela tiden. Det kommer nog inget stort avslut på tiden som barn. Ingen tydlig övergång som jag som liten hade trott. Men det kanske är bäst så, att helt plötsligt bara inse.

För även när man är vuxen kan man göra vad som egentligen är ämnat för barn. Man kan smita undan när bostadsrätten har gårdsstädning, ha svårt att sova den 23 december och äta godis tills man mår illa. Det tänker iallafall inte jag sluta med.