Tror ni som jag? Att det är svårare att bli imponerad av vissa saker nu än det var innan den lilla flugan internet blev populärt? Är man utomlands på en så kallad "paradisö" blir inte ögonen stora som golfbollar längre, för man har redan sett ex antal instagram-filtrerade bilder på liknande stränder och palmer av ännu högre rang. Eller om man har en god vän som precis har lärt sig att jonglera. Det spelar ingen roll ifall hen kan göra det med fem käglor. På Youtube görs det med tio. Det är kanske därför det dyker upp sjukare saker på nätet för varje dag som går. Man måste vara först med något för att det ska bli spännande.
/Svante
Ögonlocken har ännu inte helt rest sig. Axlarna trycker sig mot kinderna som om dem vore magneter. Kylan känns in i benmärgen och överallt på marken badar gruset i små pölar av slask. Morgonen är en transportsträcka utan några egentliga ljuspunkter. Tills nu.
Min tunnelbanas lokala pressbyrå har nämligen bestämt sig för att byta bakningstid. Eller börjat baka överhuvudtaget. För de senaste veckorna har jag nämligen varje morgon möts av en doft som letat sig in i varenda luktcell i näsan. Doften av nybakade kanelbullar. Denna doft skriker "rädda morgonen, köp en bulle!" I början gick jag på den, lyssnade till den i hopp om att morgonen på riktigt skulle räddas. Och i början blev det bättre. Jag köpte min bulle och fick direkt något att se fram emot på tunnelbanan.
Men efter ett tag blev detta en vana och även om doften fortfarande fick mig på något bättre humör blev bullen också indragen i en morgonrutin och vips så va lyxkänslan borta. Jag började räkna på det och kom fram till att både pengarna och kalorierna nog egentligen också var onödiga. Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Enda skillnaden är att jag varje morgon möts av en bulldoft som mer har blivit en bullukt eftersom den nu mest är sammankopplad med beslutsångest.
Men detta är inte enbart en mörk historia. För jag vet. Om några veckor, när hela jag anser att jag stått emot länge nog. Då kommer jag kunna köpa en bulle utan det minsta skuldkänslor och njuta av den både innan, under tiden och efter jag ätit den. Och bara känslan av att den dagen ligger framför mig ger mig någonslags frid.
Att 1+1=2 är ett faktum trodde jag inte att någon annan än ett dagisbarn kunde ändra på. Där hade jag ett stort fel, för med Jay Z och Coldplays samarbete på nya skivan ”Viva La Hova” har de brutit mot alla logiska lagar och bevisat att de tillsammans är just 1. Varför har man inte hört mer av dessa världsstjärnor i duo förr?
Likt en välavvägd påse med smågodis där man blandar hårda och mjuka karameller för att skapa balans har Chris Martins superkända melodier samplats i perfektion till Jays kloka och underfundiga texter från tidigare hits. Det mjuka i Coldplays musik blir snäppet hårdare och Jay Zs råa ord blir aningen mjukare och någonstans där på mitten möts de och skapar magi.
Lyssna på albumet här
Att vara man har alltid inneburit ungefär samma sak. Bära penis, få testosteron utpumpat i kroppen och ha Die Hard II som favorit film. Att vara manlig har dock kraftigt förändrats under tidens gång. På senare tid har svängarna blivit kraftigare och tätare. Några klassiska mansideal genom åren har varit actionhjälten: den svettige, uppumpade mannen som är bra på att slåss. Det har funnits mr handyman: snickaren som kan bygga en veranda av två granar, har grova händer och ett stadigt handslag. Att dessa också varit heterosexuella har varit en självklarhet. Men nu har en ny man kommit till oss. En man som inte är rädd för att prata känslor, som med stolthet bryr sig om sitt utseende och framför allt kan vara öppen med sin sexualitet. Han kan välja bort att vara heterosexuell utan att välja bort att vara man. För mig finns det en person som mer än alla andra är den stora förebilden av denna nya manlighet. Han heter Cimon Lundberg.
För några av er kanske han endast är känd som Paradise Cimon. Cimon med C som bar hatt, turkosa badbrallor och hade armbandsbeklädda underarmar. Det var också där jag upptäckte honom. Men detta var länge sen. Nu har han lagt den Cimon långt bakom sig och efter en tuff tid kommit tillbaka till offentligheten med bravur. Cimon är numera programledare på Radio 1 och chefredaktör för Sveriges enda bloggnätverk för män, Colin.se. Men framför allt är Cimon en förebild. Han är en snygg och framgångsrik ung man som visar att man ska göra precis det man brinner för, och att det går att lyckas. Genom Colin och de olika sociala medierna berättar han gång på gång om hur det är okej att vara annorlunda och att ingen ska behöva leva efter andras förväntan utan endast efter hur du vill och vad som får dig att må bra. Våga vara dig själv!
Att Cimon stärker självförtroendet för massor av unga killar ute i landet är jag övertygad om. Han visar att man kan använda sitt kändiskap på fler sätt än att posera och stoltsera om det. Man kan tycka vad man vill om hans sejour i Paradise Hotel. Det är vad man gör nu som räknas. Och nu gör Cimon världen till en lite bättre plats.
/ Adam
Jag går runt och tänker mycket på var man skall ta vägen i livet just nu. Ska man plugga, resa eller försöka leva livet här hemma. Lätt är det inte. Och under de senaste dagarna har ett minne ekat i mitt huvud om och om igen. Flera gånger om dagen. Ett minne som väcker blandade känslor. Det gör mig lycklig att tänka på hur jävla bra man mådde då, men ger samtidigt stark ångest då man bara vill vara i det precisa ögonblicket, exakt just nu. Jag kan bara inte släppa det.
Det var nämligen för nu nästan ett år sedan då jag, Adam och två andra kompisar var på ön Lankawi i södra Malaysia. Innan vi kom dit hade vi varit ett kortare tag på tre olika ställen men inte riktigt känt oss hemma. Det var inte det vi hade rest till andra sidan jorden för helt enkelt. Vi ville ha strand och fest på samma ställe. Men ni hade vi verkligen kommit rätt. Stranden var fantastisk, det var första kvällen och redan satt vi med ett 20-tal andra backpackers och, i vanlig ordning, körde drick-leken ”kings cup”. Det var ett antal engelsmän, en tysk som liknade Frank Lampard extrem mycket, en hipster med en enormt bra mustasch, några norska töser samt två svenska tjejer varav en stod ut ur mängden. Jag kom ihåg att jag direkt lade märke till henne. Hon var väldigt söt, utstrålade en slags blyghet men hade en enorm charm med sin göteborska. Vi satt mitt emot varandra i ringen, alltså så långt ifrån varandra som möjligt. Leken gick och jag socialiserade med de som satt närmast.
Sedan, mitt inne i en djup konversation med en engelsman som såg ut att ha asiatiska rötter, är det den här svenska tjejens tur. Hon drar en 8a. Eight, mate. Hon skall alltså välja en kompis som måste dricka så fort den andra gör det. Mitt inne i min djupa konversation blir jag avbruten. ”Hey, swedish guy” säger hon av någon märklig anledning. För första gången ikväll ser vi varandra i ögonen, vi pratar ju till och med. ”Yehh” svarar jag lite undrandes med min bästa amerikanska accent. ”Your my mate, drinking mate”. Hon hade lagt märke till mig, jag som satt längst bort och knappt kunde sortera ut vad hon sa bland alla andra ljud. Det kändes att det var någonting i luften den kvällen.
I en tid när det är lätt att stirra sig blint på att jämföra sig med andra är det lätt att glömma bort sig själv. Enklare att hitta felen med sig själv och höja dem runt omkring till skyarna. En av anledningarna till varför detta är så enkelt är för att nästan allt som visas upp av andra är deras bästa, utvalda sidor. Sällan väljer man att visa upp den nakna, sårbara och många gånger äkta sidan. Men den sidan känner man väldigt bra hos sig själv. Därför jämför man hela sig själv med de kanske bästa 20% hos alla andra. Självklart känner man sig ofta sämre. Framför allt i dessa tider då man enkelt kan följa både sina vänner och ovänner i deras vardag. Hur snygga dem är, hur sunt dem lever eller hur kul dem har. Det är enkelt att glömma bort att mellan varje foto har dem precis lika många dåliga hårdagar, kilar också in på Mcdonalds 03.30 och går på bedrövliga fester, men detta visas såklart inte upp för alla.
Var inte så hårda mot dig själv och förstå hur mycket du gör som får andra att bli avundsjuka och på just dig. Se dig själv från andras ögon ibland, jag lovar dig att du är mycket finare och vackrare än vad du tror.
/ Adam
Vägdammet blåser upp som små orkaner på torgen. Jeansjackan är på. De ovana ögonen kisar som nyfödda kattungar mot aprilsolens knastrande sköra strålar. Köldskölden är fortfarande på men varje stråle gör sitt bästa för att bränna sig igenom och sätta eld på benstommen. Våren är som en aptitretare. Förrätten som värmer upp kroppen inför vad som komma skall. Vi har allting framför oss och för varje dag som går lämnar vi ondskan bakom oss.
