Jag har kommit på att jag ser upp till folk som är bra på att kallprata. Det kan tyckas helt substanslöst att prata om väder, jobb eller dylikt, men det är bättre än att inte prata alls. Man måste ju börja någonstans.

Såklart så ser jag ju ännu mer upp till människor som är så pass lyhörda att de nästan direkt kan komma in på intressanta, personliga ämnen. Även om de aldrig träffat dialogs-aspiranten. Men jag inser att det är en få förunnad konst.

Därför vill jag idag ge en eloge till alla ni som bemästrar att hålla en konversation levande i hissen hela vägen upp till tionde våningen. Vem vet, nästa samtal kanske blir tänkvärt på riktigt.

Kalle

Redan några kilometer innan jag når huset sprider sig en speciell känsla inom mig. En hage syns på höger sida, där bor det kor jag nästan känner. Skogen som omringar landsvägen känns bekant och vissa unika träd känner jag väl igen. Bakom varje sväng eller krön vet jag färgen på de ståtliga sommarstugorna som tonar upp. På någon tomt står ett bekant ansikte och njuter av sin ledighet. Vägen är krokig men jag blir inte överraskad av en enda sväng.

Framme. Ett ganska högt men gällt ljud formas när fötterna lyfts ut från bilen och träffar grusvägen som leder mot huset. Alla dessa intryck är bekanta. Varje sommar sedan jag var en liten pojke har jag träffats utav dem. Med olika känslor i kroppen och i olika tider av mitt liv har jag kommit hit. Till landet. Någongång hand i hand med förälskad blick. En annan flyende bort från något helvete inne i stan. Hit har jag kommit med planer om att smyga ut i natten och träffa Svante för att forma ungdomens äventyr tillsammans. Eller sätt fram emot släktens trygga famn och farmors goda tårtor.

Det blir extra tydligt iår. Något har hänt sedan sist. Vägen ner till bryggan blir en nostalgitripp. Jag minns hur gräset som nu når upp till knäna för länge sedan kittla en 8 år gammal Adam på naveln. Jag minns att en stor, knölig, orange flyttväst gjorde livet surt en gång när jag gick den vägen innan pappa bar upp mig. Jag minns i tonåren hur hjärtat började slå fortare när flickor cyklade förbi alldeles utanför tomten. Jag minns hur vi gömde läsk ute i boden för att ingen vuxen skulle märka. Överallt göms minnen och anekdoter som bara väntar på att bli upptäckta och återberättade. På gräsmattan sitter jag och blickar ut över dem. Ut över mitt liv. Landet har fått en ny innebörd detta år. Och lugnets lyx är inte längre endast en klyscha utan en realitet. Herregud vad jag låter gammal.

Jag minns både härliga minnen och trivs att vara här i nuet. Trivs av att blicka runt på mina olika episoder av livet med en passande låt som soundtrack i öronen. Enda gången mitt humör sviktar är när mottagningen sviker mitt i ett spännande Sommarprat. Och det tyder väl om något på harmoni.

/ Adam

Jag hörde en gång en man säga något i stil med; jag har åtta veckors semester. De tre första försöker jag enbart att "landa". Den fjärde njuter jag och är lycklig. De fyra sista får jag ångest över att semestern är slut.

Det verkar dumt tycker jag. För att använda ett förbjudet uttryck. Carpe diem. (Förlåt.) Njut kära vänner. Snart är höst och rusk tillbaka. (Förlåt igen.)

Lyssna på en gammal sommardänga och lev med sommaren.

Sommardängetips:
Här kommer sommaren med Balsam Boys.

/Svante

Jag älskar tiden innan allting börjar. När längtan fortfarande finns i bröstet och man tänker på allt som ska hända. Det kan vara dagarna innan ett sommarlov eller under planeringen av en lång resa. Allting är möjligt och det finns inga begränsningar. Ångesten över att det håller på att ta slut är obefintlig och stressen att man inte ska ta vara på de härliga dagarna existerar inte eftersom de inte ens har börjat.

Det bästa exemplet på detta handlar inte om sommarlov eller resor utan om sushi. Varje gång jag ska äta de japanska små bitarna får jag en skvätt ångest för att dem ska ta slut. Det gör att jag både njuter och lider på samma gång för varje bit som jag stoppar i munnen. För varje smakupplevelse i munnen försvinner en bit på tallriken och det är så tydligt hur dem blir färre. Därför är det allra bästa med sushin inte själva bitarna utan misosoppan. Även om den inte är hälften så god som själva sushin äter jag den enbart med lycka eftersom jag vet att alla bitarna är kvar och väntar på mig. Långsamt sörplar jag i mig den med ett pillemariskt leende som om jag har lurat livet.

När du kan tänka på det som lockar utan begränsningar och när du har alltid framför dig är det lätt att njuta. Värna om den tiden och inte bara när du är där. Njut av planering, drömmar och misosoppa.

/ Adam

På sistone har jag tänkt mycket på en lite konstig sak. Nämligen dynamik.

Dynamik är för mig väldigt viktigt. Det mesta blir så mycket intressantare om det finns en variation, ointressant om det blir monotona.

Ett bra exempel är konserter. Jag uppskattar till exempel Håkan Hellström mer än Maskinen då Håkan kan blanda "Ramlar" som är en ren partydänga med balladen "Nu kan du få mig så lätt". Maskinen är också riktigt bra live men när de krämar ut "alla som inte dansar är våldtäktsmän" efter "krossa alla fönster" så kan de bli lite tårta på tårta.

Nej, dynamik är verkligen intressant och något man borde använda sig mer av i mitt tycke. Därför kommer jag återkomma till det här ämnet.

Kalle

En dag sa jag till min fru att jag skulle ut en sväng och köpa ett kuvert. "Varför går du inte ut på nätet och köper hundra kuvert så att du har sedan?", svarade hon. Och jag låtsades som jag inte hörde utan gick ut och köpte det där enda kuvertet eftersom jag visste att jag skulle få en himla trevlig promenad under tiden. Jag mötte en massa människor. Och kollade in ett par snygga brudar. Och så åkte en brandbil förbi som jag gav tummen upp. Och så frågade jag en kvinna vilken sorts hund hon hade. Och ... jag vet inte allt trevligt som hände.

Sensmoralen i historien är i alla fall att vi människor är satta till jorden för att fisa omkring. Och, givetvis, så gör datorerna detta åt oss nu. Men vad datamänniskor inte förstår, eller inte bryr sig om, är att vi är dansande djur. Vi älskar att röra på oss.

Och denna moderna värld vill inte att vi ska dansa längre.

/Kurt Vonnegut

Mandomsprovet

Jonas Cramby växte upp väldigt sent. Han plockade vuxenpoäng genom att betala räkningar vid 35-års ålder. Han fick en medelålderskris och bestämde sig för att åka på isbjörns-safari på Svalbard och dessutom springa en ultramara i öknen på 26 mil. Inte gjorde det honom varken lyckligare eller fullvuxen.

Däremot fick han barn, vilket förändrade det mesta.

Jag märker själv när jag läser detta att det låter som en rätt medelmåttig, ganska klyschig bok. Men han är så perfekt i sitt sätt att beskriva. Han sätter en exakt formulering på allt, utan att använda klassiska manér. Man känner igen varandra karaktär från sin egen omgivning.

Jonas Cramby är inte rädd för att visa sig svag. Han erkänner sina misstag och kämpar hela tiden vidare mot nya mål.

En perfekt bok för dig som känner att du står och stampar på samma ställe och aldrig tar dig vidare. Självkänslan ökar definitivt.

/Svante

Det kanske inte är så sunt. Men. Jag är nog som allra gladast när jag är bakfull. Vetskapen om att man haft kul, lite sömn och alkoholen som börjar leta sig ut ur blodet gör något speciellt med mig.

Missförstå mig inte. Ibland mår jag bara skit. Speciellt om jag inte haft så kul eller om jag gjort något dumt. Men ibland prickar jag den där bakfyllan perfekt. Jag har extremt nära till skratt, är väldigt kreativ och vill bara gå runt och krama allt och alla.

Idag vakande jag i ett blött och varmt tält på en fotbollsplan i Karlstad, kalasbakis. Och det bästa av allt är att jag kommer få vara bakfull i tre hela dagar till.

Kalle

Snabbt Test:
Är du kille?

Om svaret är Ja, gå in på kollapungen.se och följ instruktioner.

Spana in ungcancer.se nya kampanj med Salong betong-Danne i spetsen! En snyggt upplagd hemsida som är viktig, men presenteras med stil och humor.

#kollapungen

/Svante

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik, sjöng Lill Lindfors en gång för länge sedan. Hon kunde inte haft mer fel.

Det är nämligen inte glädje som skapar musik. Det skapar heller inte filmscener eller teaterpjäser. Glädjen viker inte vår tvätt eller betalar våra räkningar. Allt detta drivs av någonting helt annat. Kanske vår största motor. Ångesten. Att vara kreativ innebär för mig att besegra ångesten och känna den lätta från min axlar när jag är klar med vad jag påbörjat.

Vi alla känner igen oss i den fulla tvättpåsens lysande blåa färg när den står intryckt i ett hörn i vardagsrummet. Sen. Jag ska göra det sen. Första kvällen känns det bra. Operation tvätta är över, avklarad. Att lägga in den i garderoben ingick inte i dagens sysslor. Soffan lockar med sin trogna bekvämlighet och helt plötsligt känns Beck som en riktig pang-rulle. Dagarna går och till slut vågar man inte ens titta in i hörnet där den blåa hemska tvättpåsen står och glor tillbaka på än. Men den är ständigt där med sin närvaro. Blåare och blåare för varje dag som går. Till slut händer någonting som gör situationen outhärdlig, man kanske ska få besök, eller att sina underkläder börjar ta slut. Långsamt börjar man närma sig den. Ganska snart efter att man börjat märket man att man både viker och hänger, stryker och skakar i en ganska hög hastiget. Vissa stunder är det till och med lite kul. Femton minuter senare är det klart. Så tänker man; nästa gång, nästa gång SKA jag göra det direkt. 

Här nedan kommer baksidan av en bok jag håller på att skriva. Den heter Kyss mig.

Under sommaren förändras allt. Williams föräldrar skiljer sig och han blir tvungen att flytta med hans mamma till Stockholm. Mamma är lycklig över att äntligen flytta ifrån den lilla byn de tidigare bott i. Hon förstår inte alls att William bara är arg för att flytta ifrån sina vänner.

Men hösten blir inte som någon av dem tänkt sig. Livet i Stockholm tar William med storm och nya sidor i honom börjar väckas till liv. På helgerna duggar festerna tätt och William försöker drastiskt bli av med både dialekt och oskuld. Det är ett nytt liv som uppdagas för William som inte alls är van med Stockholms snabba puls. Men sen kommer Amanda in i bilden. Hon är en tjej man först får känslor för och sen försöker lära känna. En tjej man kan göra vad som helst för. Precis vad som helst.

Kyss mig är en bok om att vara ung i Stockholm. Om hur man kan förändras när livet blir en fråga om status och bekräftelse istället för vem man egentligen är. När alla blir småkändisar på olika sociala medier växer pressen på de vanliga ungdomarna. Helt plötsligt får man en förväntan på sig att man ska vara någon, man ska skapa sig ett namn. Kyss mig handlar om hur man åter hittar sig själv och hur långt det ibland kan gå innan man inser att man lever sitt liv endast efter andras förväntan. 

/ Adam

Jag har en hatkärlek till WIFI på hotell. Det kan vara skönt att stilla sina sociala-medier-nerver ibland, genom att surfa runt bland tummar och poserande vänner. Dock har jag inte läst en enda mening i någon av de fyra böcker jag tog med mig. Och det ska man ju göra när man är på semester. Läsa.

När man är ute på resande fot får man miljontals intryck i huvudet som man knappt hinner ta in under dagen, därför är det så skönt att låta just ingenting passera minuterna innan man somnar istället för att försöka sig på en svår uppväxtskildring.

Som ni ser har jag svårt att bestämma mig för vad jag tycker. WIFI eller inte?

/Svante

För exakt 365 dagar sedan klev jag in i Brings rymliga lokal i Västberga industriområde. Den lokal där jag idag sorterat så många brev att det nästan är skrämmande. Det har fått mig att fundera. Jag har tänkt lite på mitt förra jobb, kontra det jag går till idag. Vilket är/var var egentligen bäst?

Jag tar det från början. Jag sprang ur Farsta gymnasiums betryggande korridorer med fina meriter från skolan, men ett CV glesare än kungens hårväxt. Ni vet hur det är, få meriter spelar i samma liga som få jobb. Sommaren gick, och med lite tur fick ett tillfälligt jobb i en Telenorbutik och tänkte att det var en bransch jag skulle kunna trivas i. Så jag sökte då ett jobb på konkurrenten 3s kundservice. Efter några om och men hamnade jag tillslut på Telesale. Jag skulle sälja mobil-abonnemang över telefon.

Raka puckar var det. I början så var målen snälla mot mig och jag lyckades prestera över budget. Det gjorde att vi, i slutet av månaden fick åka Limousine, dricka Champagne och bowla, allt på 3:s bekostnad. De var vi värda tyckte de. Mitt självförtroende var på topp.

I takt med att budgeten steg sjönk mitt självförtroende. Likaså mina siffror. Det blev tuffare att kliva upp ur sängen och rutten till jobbet blev en resa i ångesttankar. Varje dag skulle du upp för jättetrappan mot fyra nya sälj. Även om du gjort det bra en dag, var du ingen nästa morgon. Det var en väldigt tuff tid för mig men ändå så frågar jag mig vad som gjort mig mest bäst. Mina 6 månader på 3, eller mitt senaste år som brevbärare.

När jag tänker tillbaka på mitt halvår på den Hongkongstyrda mobiloperatören så känner jag att jag lärde mig massor. Prova själv att övertyga någon om att de skall lägga en ansenlig summa pengar på något de egentligen inte behöver. Det utvecklade mitt språk och jag lärde mig massor om retorik. Något som jag idag har nytt av, varje dag. Dessutom lärde jag mig att handskas med min ångest. Jag kom på hur viktigt det är att gå till roten med det som ligger och gnager på psyket. Oftast kommer man på att det inte alls är så viktigt, eller att det är något som man ändå inte kan styra över nu. Det är en konst som är få förunnad, men det går faktiskt att hantera ångest. Det kan låta som en klyscha. Men ångest går att hantera.

Jobbet som brevbärare är något helt annat. Kraven vi hade på 3 framstår som Jesus-statyn i Rio i jämförelse med de jag nu har. Visst har vi vissa krav, men jag tjänat knappast mindre pengar om jag får övertid, istället mer, och jag hör ytterst sällan att någon klagar. Och de har ju sina fördelar. Nu tycker jag nämligen att det allt som oftast är lätt att gå upp ur sängen och vägen mot jobbet är ofta en färd fylld av dagdrömmar snarare än en med ångest som ledmotiv.

Men vad är då bäst? Att gå till jobbet med ångest, men lära sig mycket, eller gå på moln men känna att man inte riktigt utvecklas som människa i den takt man egentligen kan? 

Kalle