Om du vill vara ännu mer hipster än du redan är tycker jag att du beger dig till närmsta bar och beställer in en Aperol spritz med detsamma. Den är inte bara god, den är snygg också!

/Svante

Vill känna perfektion i det stilla. I det tysta. När solen försvinner bakom husen och skuggan kastar sig mot oss ska lyckan stå kvar, stå pall. När euforin har tystats ska glädjen synas och greppa tag i min hand.  Den ska icke stå för stolthet och icke heller osäkerhet. Utan ärlighet och trygghet. Ty om all det goda försvinner när all lycka är över, då är det inte säkra ben vi står på. Och inte heller en säker famn vi faller i. Jag vill känna perfektion i det stilla. Ty lycka försvinner. Men kommer alltid åter. 

/ Adam

Rubriken till detta inlägg är faktiskt dubbeltydig. Dels antyder den att jag är ett steg närmare min vän och kumpan Karl, men framför allt menar den att jag är ett snäpp mer karl från och med idag.

Karl, även kallad Kalle är en hejare på whisky. Något man inte borde vara i 20-års ålder. Det är verkligen orimligt. Jag funderar en del på när även jag kommer att lära mig att förtära denna ädla dryck. Livets vatten. Kanske efter 50? Kanske aldrig?

För ett tag sedan började jag uppskatta den utsökta drinken whisky sour. En perfekt balanserad drink som dock smakar mest citron men har en perfekt touch av whisky. Precis tillräckligt för att förstå att det finns mer att hämta i den djupa värld av brunt vatten.

Igår var vi ute och käkade på en restaurang i London. Min systers kille beställde en fördrink. Manhattan. Jag smuttade på den och insåg nu på riktigt att en vacker dag kommer jag att kunna ta en pinne och njuta till max. Jag kanske till och med kommer att längta till den efter en slitsam dag.

Alltså. Igår gick jag ett steg närmre mot en fullfjädrad man. Om nu whisky är det slutgiltiga målet.

/Svante

Vad passar bättre en fredagkväll än ett iskallt tips om en god öl.

Pabst - Blue Ribbon är ett amerikanskt ljust lager. Alkoholhalt 4,5% och kostar 12.90kr per flaska. Den är tappad i en svinsnygg flaska men inte heller det är det bästa med denna fantastiska öl. Den har nämligen skruvkork! Ni slipper den ständigt stela frågan om öppnare. Nej denna öl är fan rätt schyst asså och jag lär dricka den ikväll och kanske imorn också om det inte vill sig bättre.

Skål!

/ Adam

Hur man komprimerar restid/plöjer ångest.

1. Sätt på en bra podcast
2. Klar

Mina bästa poddar:
Alex & Sigge
Värvet
P3 dokumentär
Sommar

Leta upp någon du känner igen/tycker om/verkar intressant i ITunes store och prova dig fram.

/Svante

Ingen har missat att Sommar i P1 har börjat. Iallafall inte jag. Mitt första varma tips (och mitt hittills enda) är Jonas Gardell. Han öppnade väldigt väntat årets sommar och berättar om mycket men framför allt det väntade; hur det var att växa upp i Stockholm som homosexuell under 70- och 80-talet. Torka aldrig tårar - den riktiga historien.

Ni hittar den på SR appen såklart!

/ Adam

Gårdagen är svår att sätta ord på. Jag fick äntligen se killen som inspirerat mig som få. Och inte nog med det, jag fick träffa honom också.

Konserten var egentligen inte något som i sig går till världshistorien. Även om det var slutsålt så var Kulturhusets tak relativt glest med folk. Och musik behöver en tight, kunnig publik för att leverera en riktigt bra stämning. Men det här störde mig väldigt lite. För på scen stod tre killar som jag så många gånger sett i Youtubeklippen, de som jag fascinerats så mycket utav. Tre utomordentliga musiker och sångaren och låtskrivaren Matt är kanske den mest musikaliska människan jag någonsin sett. De spelar låtar där verser går i rock, med trummor som slamrar, distad bas och en skrikande gitarr men där refrängen är lugn och snarare beskrivs bäst som en ballad. De levererar en musik som har en helt annan dynamik än jag någonsin hört, med talande texter blandar genrer hejvilt och som grädden på moset, en helt GALET bra sång.

Men den här musikupplevelsen utöver det vanliga skulle bara bli början. Efter konsten kliver dessa tre musketörer av scenen, går ut genom publiken mot utgången. Jag lyckas få tag på Matts axel och säger ”great played”, han vänder sig om, möter min blick i ett leende och säger ”thanks man”. Redan här är jag starstrucked.

En halvtimme senare efter en öl eller två, fortfarande på Kulturhusets takterrass som nu är halvtomt på folk så glider de in. Basist T-bone, trummis Chris och självaste Matt Corby. Direkt flockas de tjejer som är kvar runt sångaren. Men vi får en härlig stund för oss själva med T-bone. Han berättar om hur han beundrar Matt som är hans barndomsvän. Hur de turnerat tillsammans länge men brukar vara sex musiker på scen. En extremt ödemjuk människa som jag inte kunde annat än beundra.

När huvudpersonen för kvällen kommit ur flocken av dräglande damer så ber en av tjejerna, som nu står med oss, T-bone att hämta Matt. Och där kommer han. Jag och Adam får en intim stund med Matt som är svår att bedöma hur lång den var. Jag berättade att jag också sysslar med musik och att han är en stor inspirationskälla. Han frågar intresserat tillbaks vilken typ av musik jag sysslar med men avbryter sig själv kvickt så han kommer på att det är en svår fråga. Jag frågar tillbaks, just därför, vilken genre han skulle sätta sin musik i. Vi enas i ett skratt eftersom ingen riktigt vet. Vi pratar om hans nya album som ska komma i September och han berättar att han redan har spelat in det en gång helt själv, men måste göra om alla låtar då han inte tyckte att det lät bra nog. Vi pratar vidare om hans ödmjukhet, han relation till fansen och om människors betéenden över lag.

Sedan är det dags att gå. Jag får en rejäl kram. Matt går hem till deras hotell med en donna från publiken. Men T-bone, Chris, tre tjejer och jag vandrar vidare till Adlons hotellbar tills klockan slår två och det är dags att avrunda en helt fantastisk kväll.

 

 

Matt Corby och jag.

 

Kalle

 

"Du är ett geni!" Utbrister en tjej när hon äntligen kommit fram till Matt. Han skakar bara på huvudet och säger att hon har fel. "Om en artist börjar tro att han är ett geni faller allt. Då måste han hela tiden nå upp till bilden han skapat av sig själv för att ständigt misslyckas. Det är då man blir galen, börjar ta droger och ni vet själva hur det har slutat för många."

Mannen jag just sätt på scen heter Matt Corby. Jag ska inte säga ett ord om vad han presterade rent musikaliskt. Jag ska berätta om vad han sa efteråt.
 
Efter konserten kom han nämligen ut och börjar mingla i publiken. När folk började gå hem stannade jag och Kalle kvar. Vi två fick en halvtimmes pratstund med världsstjärnan, nästan helt för oss själva. Vi pratade om mycket, men en sak fastnade extra mycket. Han fortsatte sin teori om genialitet. Insisterar fortfarande på att han kan titulera sig som ett men öppnar upp för att han kan göra genialiska saker. Han vill beskriva det som att alla människor tar upp intryck hela tiden från världen omkring oss. Intryck som påverkar oss och får oss att tänka och huvudet att snurra. Skillnaden på dem som står på scenen och de som finns i publiken är att de förstnämnda kan projicera alla intryck till någonting som finns. En låt, en text, en tavla etc. De har talang för ett hantverk som de kan kommunicera med.  
 
Ingen skapar egentligen någonting själv. Allt skapas utifrån intrycken vi får utifrån. De som lyckas kan berätta om allt de upplever på ett så pass briljant sätt att vi vanliga, dödliga förstår och kan ta in vad som menas. Det är det som är genialiskt.

/ Adam

Jag älskar när människor tror att jag är äldre än vad jag är. Det handlar inte om att jag gärna ser äldre ut. Inte alls. Ni som känner mig vet att min hårbeväxt inte är något att skryta om ens för en femtonåring. Nej detta handlar om känslan av att känna sig ung i sinnet. Eller snarare ung i sammanhanget. Något som snabbt utvecklar sig till en känsla av att ha allting framför sig. Detta uppstår oftast i en situation med nya människor. Det kan vara alltifrån en ny arbetsplats till vid ett bord på en uteservering eller utanför en bungalow i Kambodja. Att umgås med äldre som tror att du är som dem lyfter bort en press från dina axlar och du kan helt plötsligt slå ur underläge med stenhård kraft. Istället för att skryta om dina bedrifter kan du berätta om dina framtida drömmar. Du kan bygga din egen framtid och sätta dit vilka bitar du känner för eftersom du pratar om en tid som ännu inte varit.

Om man vänder på det blir det ännu tydligare. Att vara äldst i ett sammanhang där man inte känner sig äldst tycker jag är otroligt jobbigt. En press av att vara mest rutinerad, värdsvan och klok sätter käppar i lyckohjulet. Känslan av att känna sig gammal kommer nämligen hand i hand med en utav dem sämsta känslorna i världen; känslan av att inte ha åstadkommit något. Och det om något ger ångest.

Alla ni som fick ångest när studentflaken åkte förbi och tänker på vad ni har gjort med era liv. Det finns alltid några som är äldre än er och tänker samma sak, på dem har ni fortfarande försprång. Sägs det inte att livet börjar efter studenten. Då är i alla fall jag bara två år.

Gör hellre det du säger än säg det du gör.

/ Adam

Du sitter där på klippan, solen håller precis på att bli för tung och falla över kanten. Dina bästa vänner sitter där bredvid dig, ni alla kisar ut över riddarfjärden och vinet som ni dricker direkt ur flaska skapar mys i er. Samtalsämnet är framtid, en framtid mycket starkare och ljusare än solen i detta nu. Kanske är framtiden ikväll. Kanske i höst. Kanske en helt annan. Det spelar ingen roll. Den är ljus just nu. Det är just nu som spelar roll.

Hen ställer sig upp. Halar fram telefonen ur bakfickan. Det har bildats en ring efter en snusdosa på den andra fickan.
Hen tar ett kort, det är ett så kallat "instagram moment" i sommarluften.

Det finns inget filter i världen som kan återge atmosfären ikväll. För de andra - de som ej är där, blir bilden som vilken jävla skinniskväll som helst. Det krävs en duktig fotograf för att fånga just Det. Ett hantverk jag avundas, och hyser stor respekt för.

Oftast är det tvärtom. Ett instagramfilter kan rädda upp de tråkigaste stunderna, och alldeles för salta måltiderna. Men de riktigt fina tillfällena kan lätt förstöras av en medelmåttig fotograf, och dessutom förstöra stämningen på grund av störningen att alltid ha sociala medier i huvudet.
 
/Svante

Alldeles för ofta blir man orolig för att något inte ska bli bra, att det inte kommer leva upp till förväntningarna. Nervositeten skapar en stress och man gör allt för att det ska bli precis så kul som man tänkt sig. Istället blir det nästan alltid tvärtom för mig vid dessa tillfällen. Det som verkligen måste bli bra faller platt helt i onödan.

Men det finns undantag som är odödliga.

Efter att för andra året i rad firat midsommar på Spillersboda kan jag med stadig hand säga att det inte går att misslyckas med den helgen just där. Allt flyter på helt fantastiskt på grund av de eminenta festarrangörerna och gästerna. Maten är magisk vid varje måltid, sångerna likaså. En sänkt min suddas snabbt ut av resten av gänget och även om du är trött vill du alltid vara med och fira och njuta. Tre dagar som går lika fort som de går långsamt.

/Svante

Vi har lite problem med internet där vi alla tre från hatthyllan spenderar midsommar helgen. Därför får ni vänta på bilder och anekdoter tills söndag. Men här kommer en bild som får beskriva våran midsommar dag. Det bjuda på arabisk dans, melankoliska uppträdanden och enormt mycket kärlek.

Hej!

/ Adam

Bilen rullar längs den smala landsvägen, rutorna vevas ned och doften pyser in. Hela bilen fylls av en speciell lukt. Till en början rynkas näsorna, men efter en kort stund inser vi att det är komockorna som har tittat fram.

Samma eftermiddag sitter vi utanför långgrundet. Flötet guppar i takt med vågorna. Abborrar dras upp och solen kittlar våra kinder. Vi svalkar oss vid ångbåtsbryggan och från grannarna hörs pladdret.

Vi kliver på bussen hemåt. Längst bak sitter ett tjejgäng. De bär linnen. En svag doft sprider sig. Den sprider sol, sommar och alkohol. Vi är med dem. Vi är där.

Det är sommar och vi är här med den.