I sommar vill jag bada naken i soluppgången. 

I sommar vill jag vifta bort myggor från bara ben på en klippa vid vattnet.

I sommar vill jag vara full.

I sommar vill jag fly tillsammans i natten.

I sommar vill jag vara Jerka i Sthlm Boogie

I sommar vill jag äta glass varenda dag.

I sommar vill jag dricka snott vin uppe på ett berg. 

I sommar vill jag vakna i okända kvarter.

I sommar vill jag boka resa och åka samma dag.

I sommar vill jag sällan vakna ensam. 

I sommar vill jag träffa gamla vänner.

I sommar vill jag lära känna massor av nya människor. 

I sommar vill jag cykla till okända stränder. 

 

I sommar vill jag ligga i parken och dra händerna genom någons hår. 

I sommar vill jag skriva en bok. 

I sommar vill jag känna pirret i magen. 

I sommar vill jag sitta kvar när alla andra gått hem.

I sommar vill jag kyssa mjuka läppar. 

I sommar vill jag gå med förälskad blick.

 

I sommar vill jag bli kär.

/ Adam

Måndag. TIsdag. Onsdag. Torsdag. FREDAG. LÖRDAG. Sön-ångest-dag.

En vecka. 7 dagar.

Månd... Så börjar det om igen. Likt ett ekorrhjul. Runt runt runt. Vår, sommar, höst och vinter.

 

Jag är rädd för att leva det livet. Jag vill inte se framemot helgen. Veckodagarna ska vara det man lever för. Att jobba är en så stor del av livet. Att ta hand om och leva med sin familj och att arbeta. Sen får resten vara en bonus. Helger, semester, resor och så vidare. Jag vill ha ett yrke där jag längtar till måndag. Ny vecka, nya möjligheter. (Klyschor kommer av en anledning.)

 

Jag såg en fin video idag, dock vet jag inte om den handlar om det jag skrivit om men den fick mig att fundera över detta i varje fall.

 

 

 

/Svante

 

 

 

 

 

 

/ Adam

 

 

Sällan är dessa uppenbarelser långvariga och sällan påverkat dem livet mer än i lycka just då och användning vid enstaka tillfällen. Trots det vill jag berätta om min senaste. Det var för några dagar sen då jag lyssnade på Värvet (oväntat). Triumf berättar om att hans liv fick en mening vid 34 års ålder då han blev pappa. Jag började sakta räkna på fingrarna och märkte att nästan alla människor som jag ser upp till och har som förebilder i mediasverige har blivit pappor sent. För tro det eller ej har stressen till att hitta någon att dela detta liv med och skaffa barn med tyngt mig senaste tiden. Tills nu. 21 år gammal kände jag mig nyfödd. Såg livet som en trampolin framför mig där det bara var att springa rätt ut och hoppa, utan att riktigt veta vart man hamnar. Ett lugn spred sig i hela koppen. Ett lugn som stod för tid. Jag fick en uppernbarelse om att det finns tid. Tid till att misslyckas för att sedan lyckas. Tid till att  vara ensam för att sedan hitta någon. Tid till kännas sig olycklig för att sedan bli lycklig. Denna uppenbarelse har fått mig att se på livet kanske inte med nya glasögon men defeintivt med ny styrka. Jag vet inte när denna uppenbarelse försvinner men jag tänker njuta så länge jag kan. Och när jag väl glömmer bort den kan jag bara gå in här på hatthyllan och läsa att en gång kände jag på detta sätt.

 

Det är nog lite därför hatthyllan finns. För mig och för dig att gå in på när vardagen känns tuff och man behöver en extra knuff. Ibland av tips på en ny film, ibland ett simpelt videoklipp men ibland en längre text där någon känner igen sig. Någon förstår. Det kan ibland vara allt som krävs. 

 

/ Adam

För mig finns det ett verktyg jag använder mer än något annat för att dämpa ångesten och hålla dem negativa tankarna i schack under denna årstid. För när man är något för tunt klädd i väntan på bussen på väg hem en tisdagseftermiddag efter en seg dag på jobbet, då sprudlar inte direkt energin. Det är i dem lägena jag plockar fram det. Det är ett verktyg för att lura min hjärna att hålla uppe hoppet. Det jag gör är att jag visualiserar våren. Jag drömmer mig bort till någonstans i mitten av april och jämför om samma situation hade varit då istället. Kylan hade byts ut mot vårsol och slask förvandlats till fågelkvitter. Vips så inser jag att livet kommer att bli bättre. Men ofta slutar inte mina tankar vid en enstaka händelse. Ofta skenar dem iväg och jag ser framför mig den perfekta våren. Jag besöker uteserveringar var och varannan dag iklädd en tunn kavaj samtidigt som bra musik ständigt spelas omkring mig. Jag fantiserar om att hoppa upp på min sprillans nya cykel och bara trampa för att sedan spontant stanna till vid en kiosk för att ta en glass i solen. Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag om att detta också är sanningen.

 

Efter en stund kommer jag fram till att det inte spelar någon roll hur kallt det är, hur trött solen blir på eftermiddagen eller hur jag mår överhuvudtaget. När det är vår kommer alla dem problemen att vara lösta. Och självklart får vi hoppas på det. För även om det kanske inte är hela sanningen och andra problem lär dyka upp längs vägen får det mig att bli hoppfullare för stunden. Och det är värdefullt. Men jag är rädd för att jag lägger för stor press vid månaden som ska vara bron mellan att överleva till att faktiskt fullt ut leva. Men jag tivlar inte en sekund på att hen fixar det. Jag säger bara en sak; känn pressen april, känn pressen.

 

Samma veckodag och samma klockslag. Temperaturen differerar på ett par grader men solen kikar fram precis lika mycket bakom molnen. Mina kläder skiljer sig inte mer än till materialet på byxorna och lite rena underkläder. Idag är jag lycklig. Samma dag för exakt en vecka sen var jag fylld med ångest. De båda måndagarna ser likadana ut. Upp tidigt, en hastigt drucken espresso och en vanlig dag på jobbet. Jag lyssnar på podd på väg mot träning och även om gästen i värvet skiljer dagarna åt är det inte där svaret ligger. 

Vare sig det är tidig morgon och gruset i dina ögon ännu inte trillat ur, eller sen eftermiddag och du är på väg från en dag på jobbet så är man ofta trött i både huvudet och kroppen och vill helst av allt transporteras i en tidsmaskin mellan hemmet och arbetsplatsen utan att det kommer störande moment emellan. Jag brukar då sätta in mina lurar i öronen och köra igång senaste Värvet. Kristoffers lugna stämma får mig att försvinna in i intervjuoffrets värld och slippa tänka på min egen för en stund.

 

Allt är bra så långt. Tills plötsligt när den för-e-bannade dragspelsmannen kommer in i tunnelbanevagnen och börjar dra så frenetiskt fram och tillbaka att jag blir skogstokig och röken pyser ur mina öron. Ett sus viner genom vagnen och suckarna överröstar nästan dragspelets olidliga ljud. Jag måste lämna mitt säte och hitta ett nytt ledigt i nästa vagn vilket inte är i närheten av lika enkelt som att hitta en indisk krog på söder. Måste han spela inne i tåget? Stanna utanför på perrongen åtminstone så att hälften av alla resenärer inte måste fly i klaustrofobi. Följ Rebell-Robbans framgångshistoria. Jag har då aldrig sett en irriterad min passera förbi honom.

/Svante

 

Luften vibrerar av närhet. Mina läppar vilar tungt mot hennes panna. En sträv smak av foundation sprider sig långsamt i munnen. Två nervösa kroppar under samma utbredda täcke. Hennes hår doftar nytvättat men ser inte ut så när det breder ut sig över kudden. Jag känner hennes varma hud bredvid mig även om vi inte ens nuddar varandra. Det är spänt och nervöst. Alla sinnena är fullt påkopplade. När som helst kan allting hända. Allting som ingen av oss ännu vet. Mitt knä snuddar vid hennes lår. Vi båda rycker till. Förbjudet område. Jag känner varm luft strömma från hennes mun rakt mot min hals i takt med att hennes bröst sjunker ihop. Total stillhet. Förutom ljuset från en gatulampa som letar sig in mellan persiennerna är det alldeles mörkt. Pulsen slår fortare och jag känner svettdropparna rinna nedför smalbenet. Det börjar klia, men jag vågar inte röra mig ur fläcken. Jag vickar sakta med tårna i en skräckblandad förhoppning om att de ska nudda vid hennes. Fortfarande helt stilla i rummet. Mitt högra lår börjar sakta glida ner mot där jag tror att hennes befinner sig. Trevande letar det sig blint framåt tills det plötsligt stöter på sitt mål. Våra lår vilar mot varandra. Euforiblandad panik. Värmen sprider sig blixtsnabbt mellan de båda benen och in i hela mig. Fler kroppsdelar börjar långsamt att flytta sig mot varandra. Hela hennes ben lägger sig sakta över mitt. Hennes bröst skjuts fram och vidrör min mage. Hennes mun aningen mer nedborrad i min hals och luften något varmare när den träffar mig. Stämningen är elektrisk. Som all kraft från en fotbollsklack är nedstoppad under detta täcke. Pulsen bultar i huvudet. Nervositeten skapar svett i pannan. Hjärnan går på högvarv inför vad som ska eller inte ska ske. När min arm inte längre får plats mellan våra kroppar måste den hitta ny position. Trevande för att inte bli upptäckt bestämmer jag mig för att göra ett försök. Jag lägger min hand strax bakom hennes nedsjukna höft. Med en lätt rörelse för jag henne mot mig. Hon följer villigt med. Pulsen har nu förflyttat sig från pannan ner till skrevet. Det bultar. Det enda som nu skiljer mitt kön från hennes är två millimetertunna tygbitar. Bultandet ökar. Jag trycker ned min haka för att mina läppar ska närma sig hennes. Jag når mitten av hennes näsa.  Innan jag hinner påbörja nästa attack for hennes läppar upp och trycks emot mina och klibbar ihop sig. Först kommer värmen, den tar över hela ansiktet, sedan saliven. Våra läppar förvandlas till en och samma massa, en sammanhängande enhet. Min underläpp mellan hennes. Denna sammanvävda organism börjar nu röra sig, öppna upp sig och släppa in varandras tungor med ödmjukhet och mjukhet. Först min och sen hennes. Nytt grepp. Hennes underläpp mellan mina. Så fortsätter det. Kyssandet blir mer och mer intensivt. Händerna börjar röra sig oregelbundet och vågat över den andres kropp. Att vi för tio sekunder sedan knappt vågade röra varandra är nu helt bortglömt. Mage, lår, rumpa och kind. Överallt dansar mina fingrar. Kyssarna blir kraftigare. Smidigt för jag min vänsterhand under hennes rygg och i en och samma rörelse drar jag henne intill mig. Hennes tröja har åkt upp och våra varma magar nuddar varandra för första gången. Det sker en värmeexplosion från magen som sprider sig ut genom hela kroppen. För en lång sekund tittar vi varandra i ögonen. Men det känns som bortslösad tid. All tid som våra läppar inte möts känns som tid ovärd att leva. Och så känns det hela natten. 

Om ni har lust får ni mer en gärna skriva en kommentar och berätta vad ni tyckte.

/ Adam