Ögonlocken har ännu inte helt rest sig. Axlarna trycker sig mot kinderna som om dem vore magneter. Kylan känns in i benmärgen och överallt på marken badar gruset i små pölar av slask. Morgonen är en transportsträcka utan några egentliga ljuspunkter. Tills nu.

Min tunnelbanas lokala pressbyrå har nämligen bestämt sig för att byta bakningstid. Eller börjat baka överhuvudtaget. För de senaste veckorna har jag nämligen varje morgon möts av en doft som letat sig in i varenda luktcell i näsan. Doften av nybakade kanelbullar. Denna doft skriker "rädda morgonen, köp en bulle!" I början gick jag på den, lyssnade till den i hopp om att morgonen på riktigt skulle räddas. Och i början blev det bättre. Jag köpte min bulle och fick direkt något att se fram emot på tunnelbanan. 

Men efter ett tag blev detta en vana och även om doften fortfarande fick mig på något bättre humör blev bullen också indragen i en morgonrutin och vips så va lyxkänslan borta. Jag började räkna på det och kom fram till att både pengarna och kalorierna nog egentligen också var onödiga. Så nu är jag tillbaka på ruta ett. Enda skillnaden är att jag varje morgon möts av en bulldoft som mer har blivit en bullukt eftersom den nu mest är sammankopplad med beslutsångest. 

Men detta är inte enbart en mörk historia. För jag vet. Om några veckor, när hela jag anser att jag stått emot länge nog. Då kommer jag kunna köpa en bulle utan det minsta skuldkänslor och njuta av den både innan, under tiden och efter jag ätit den. Och bara känslan av att den dagen ligger framför mig ger mig någonslags frid.