Ibland när jag är ensam och ingen ser på brukar jag ta hissen upp till högsta våningen, gå ut på takterassen och kika ut över stan. Det som fascinerar mig är inte den vackra utsikten eller att man är i någon form av fristad mellan himmel och jord, utan det är alla fönster man ser som små upplysta kvadrater runt om i husen. I varje fönster bor det minst ett liv. Ett liv man inte har någon aning om hur det ser ut, men det man vet är att det skiljer sig helt från det som levs i fönstret bredvid. För mig är de liven helt obefintliga, och vise versa. Det blir ännu märkligare när tanken slår mig att de hundratals liv jag försöker blicka in i är en lika liten del av alla liv runt om på denna jord.
Existensångesten går helt plötsligt att ta på. Jag är ett riskorn i Kina.