När vi var små grät vi så fort vi var hungriga, uttråkade eller behövde uträtta våra sanitära behov. Alltså när vi behövde skita. Tårarna var vårt enda sätt att kommunicera med omvärlden.
Idag, där emot, har vi stämband och en hjärna programmerad med tusentals ord och uttryck för olika saker och ting. Om vi behöver uträtta våra behov, då säger vi att vi måste bajsa, skita, klämma en kabel, tömma tarmen, björna etc. Min poäng: vi har alla verktyg i världen för att uttrycka vad vi känner, tänker och tycker.
Så varför kan vi inte ta tillvara på dessa uttryck och berätta vad vi egentligen vill säga?
Jag ser nämligen hela tiden människor, kvinnor och män, unga som gamla, journalister som stammande analfabeter som säger en sak men så tydligt menar något helt annat. Ofta för att man inte vill uppfattas som tråkig, jobbig eller för att sanningen kanske kan uppfattas som en kritik. Istället för att vara ärlig försöker man hitta den närmsta och enklaste vägen. Den då man slipper förklara sig eller hamna i en argumentation. Och den vägen som får dig själv att verka skön och snäll.
Jag tror att vi alla hade vunnit så mycket på att bara vara ärliga. Visst, vi kanske hade varit lite omständliga. Vissa vänner kanske sakta hade försvunnit eftersom de tycker att det är tufft att lyssna till verkligheten. Men tro mig, det finns inget skönare än att bara kunna säga vad man känner och tycker. Man mår alltid bäst av att vara ärlig.