En genialisk film om en genialisk man. En film om en annan tid där värderingar om det mänskliga värdet och uppoffringar för det man trodde på vägde tungt i Sverige. En tid utan sociala medier som gör intrång och felsöker vår vardag. En romantisk tid där de högsta politikerna kunde känna igen sig med de minsta människorna och där ord betydde något och inte bara var ett verktyg för att slingra sig eller inte kliva någon på tårna.

Filmen Palme är en vacker och tonsäker film. Med sina bilder och sin musik får man i kronologisk ordning följa Palmes och Sveriges utveckling under mitten av 1900 - talet. Rykande cigaretter och snygga kostymer gör estetiken i filmen magisk. Man får lära känna Palme som en pojke som i tidig ålder ansågs vara ett geni och fortsatte göra det tills hans död. Men inte av alla. För med starka och stundtals kontroversiella åsikter kommer ofta motstånd som ett brev på posten. Palme var en rubrikernas man och rubrikerna var inte enigt positiva. Han gjorde misstag som i slutet stod honom dyrt och inte minst hans familj fick ta mycket stryk. Men han stod alltid upp för det han trodde på, oavsett om det inbar att stormakter som USA kritiserades och Sveriges neutralitet hotades. Han var en man från överklassen som gjorde karriär inom socialdemokratin, ansågs som en förädare mot sin klass av vissa och karriarist mer än en politiker av andra. Men han var äkta. Det är iallafall min uppfattning. 

Jag känner starkt att jag saknar en sådan politiker i dagens Sverige. Som vågar stå upp för sin politik i vått och tort, vågar utrycka sig utan att rädslan för skriverier tar över åsikterna. Han talade i bilder och färger men ändå politiskt korrekt. Han var en man att ha som förebild, ledsagare och som man med stolthet ställde sig bakom. Och när slutscenerna visas och Anna Lindh håller tal på Palmes begravning är tårarna inte långt borta. Denna film måste ses, för eller emot Palme spelar ingen roll.

/ Adam