Ligger djupt rotad i min underbara säng, knaprar jordnötsringar och tänker över livet allvarligare gåtor. Jag vet vad ni tänker; "jordnötsringar, de va fan inte igår". Men jag har funderat mycket på en sak, en viktig sak.

Vad gör egentligen en sommar riktigt bra?

För två år sedan var jag, Adam, Svante (vi som driver Hatthyllan) samt min kusin Sebastian på en Ö-luff i Grekland. Vi hade nyss fyllt 18, hade sommarlov, var myndiga och friare än någonsin. Vi kunde göra vad fan vi ville. Det skulle bli den bästa sommaren i våra liv. Här skulle livet peaka helt enkelt.

   I år var jag 20, jobbade i princip varje vardag, och var dessutom pank efter två månader i Asien. 

   Trots detta så var sommaren i år hästlängder bättre än den för två år sedan.  På ett sätt är det ett jävla mysterium, på ett annat plan helt logiskt.

För två år sedan hade jag nämligen fått bekanta mig med en elak jävel. Jag hade för första gången lärt känna Ångest och umgicks med den konstant. Jag var en sånt typ. Oroade mig alldeles för mycket, om pengar, jobb, framtid etc. Det går att filosofera i åratal om varför men de är inte de väsentliga.

   Efter sommaren gick jag in i en tuffare period präglad av just detta. Jag var absolut inte deprimerad, och jag vet att det finns massor som mår mycket sämre än vad jag gjorde då, men jag var inte riktigt mig själv längre. Inte lika glad eller lycklig.

   Efter ett tag vände vinden och idag är jag överlag en mycket gladare och lyckligare person och även om det går lite i vågor så har jag den här sommaren för det mesta gått runt jävligt glad. Över vad vet jag inte riktigt. Men de är oväsentligt.

Och är man inte glad eller lycklig spelar de andra så jävla lite roll. Så enkelt är det.

 Simma lungt / Kalle